Londons underground värld år 2058;en hård och ogästvänlig plats och för att överleva var man tvungen att vara likadan.Det fanns bara två lagar;att döda eller dödas.Att vara jägare eller byte.Dev tillhörde definitivt till den första kategorin.Född av en irländsk prostituerad hade han aldrig upplevt något annat än denna värld.Fadern var okänd men det var efter honom Dev hade fått sitt vitblonda hår,koboltblå ögon och huggtänder.Ja,en vampyr hade betalat för en helnatt med modern och dessutom bitit henne.Inget preventilmedel hade använts och nio månader senare hade en hybrid blivit född.Ett långt smalt ärr på ena kinden var ett minne och framförallt en påminnelse om att inte ens hans egen mamma hade brytt sig om honom.Men det var onödigt att sörja,det hjälpte inte.Under sina 18 år hade Dev byggt upp ett rykte och framförallt en skräck.Överallt mumlade tjuvar och annat pack om den grymme irländaren på 1,98 cm."Dödsängeln" hade blivit hans smeknamn och Gud skulle bara veta hur väl det passade in.Ansiktet var verkligen som en ängels trots ärret.Läpparna var grymma och samtidigt aristokratiska.Ofta vilade en cigarett mellan dem.Det långa håret var samlat i en fläta.Kläderna var svarta. Från MC-stövlarna till läderjackan.Offrens avhuggna tungor och utslitna hjärtan var hans kännetecken.Han hade dessutom ett måtto; "Jag är inte mycket för kommunikation.Prata med min pistol istället".På tio år hade lika många "pratat" med pistolen.Avskum som försökt visa sig tuffa inför sina vänner och som velat få äran att lyckas mörda "Dödsängeln".

-Idioter,mumlade Dev med ett leende och drog ett långsamt bloss på cigaretten innan han begav sig in till baren för att dricka öl och samtala med sitt gäng.

Londons flygplats:

Liv log för sig själv med glädje i blicken.Äntligen framme!Det här var hennes första utlandsresa på egen hand.Spännande och samtidigt lite pirrigt.Hon var arton år och redo för självständighet.En taxi väntade vid en smal trottoar.
-Välkommen till London,miss,sade föraren med mild röst.Liv tyckte att den brittiska accenten var charmig och tackade honom.Det hann mörkna innan de var framme vid hotellet där hon skulle bo i två veckor.Månens bleka sken var överjordiskt vackert tänkte Liv med drömmande blick.Hon skämdes inte för att erkänna att hon var romantiker.Ett milt hjärta som aldrig hade blivit krossat.Hela hennes väsen utstrålade en naiv längtan och tro på det goda.Den följande veckan skulle dock denna tro komma att prövas.Samtidigt skulle hon vinna så mycket mer.Men ännu var den unga kvinnan omedveten om vad ödet hade för planer.