Jag borde andas i stötar och stötar kommer ofta och drar luften ur mina lungor, andas tidsrymd och tyngd och ondska. Kan inte leva såhär, kan inte dö såhär, kan inte fortsätta andas i stötar av el. Chocker som sprider sig igenom min kropp som taggtråd. Men jag fortsätter att flämta fram korta andetag av smärta för det är den roll jag är tilldelad. Smärtans bärare, bringaren av andetag som gör ont att andas in, andas ut, andas in, andas ut.

Låt mig flyga. Säger jag och andas. Låt mig flyga. Bort från ondskefullt hat som livgör sig på min rädsla. Bort från clowner och uppochnerhängda människor som vrider sina ansikten i smink och en mask av förnedring. Omedvetet, oskyldigt, ofarligt. Låt mig flyga. Och jag är rädd för att få flyga för att om drömmen slår in så har jag inga drömmar kvar. Och om jag inte har några drömmar, ja, vad har jag då kvar?
Så jag andas andas andas andas och det gör så ont och jag är så rädd och vet inte vart jag ska ta vägen för jag ser bara grinande ansikten. Hur ska jag kunna vara trygg såhär? Fastnaglad till marken och Låt mig flyga! och  tystnad och skratt och håll tyst vill jag bara skrika men jag är lika tyst som allt annat och andas i stötar som bränner upp min kropp innifrån men jag säger inte ett ord.

Låt mig flyga iväg.