En krona för dina tankar. Hundra spänn för att slippa dom. Tusen för att hungra sönder. Vilket ok att bära. Denna dag av törst. Av att slippa törsta. Jag vaknade mitt i en u-sväng. Sköt rygg som en katt mot den mulna himlen och somnade om och hånglade in mig i ett hörn av fett. Vad mycket man hinner när man vaknar tidigt. Äta röka skita plocka blöta torka håsa putsa skramla klura fika röka undra och kverulera. Så vaknade du och tyckte att det såg skapligt ut. Jag tänker självmord hela tiden. Nej inte mitt eget. En annans. Fleras. Jag har upplevt för många andras. Har tuktats in i den hårda satans suicidskolan som gör att jag har osynliga fibriller på tungan som slickar i sig andras helveten. Fyra feta självmord köar i mig. Dom krafsar på som en svart våt hund och vill in. Och här står jag med min shy bladder och kan inget göra. För mot min generade blåsa är jag lika maktlös som mot gamla självmord. Varje människa bär sina egna helveten. Så är det. Gud befriar oss inte från lidandet. Han hjälper oss att bära det. Om. Vi. Vill. Om vi bara kunde fatta att vi inte dör av att gå sönder. Det finns någonting som håller ihop. Som bär. Håller om. Säger jag efterklokt som nån sorts käck gammal jävla förstå-sig-påar-pundare-tolvstegs-kristus.