En ny dag, nya blåmärken, samma gamla förolämpningar. Det var allt som gick genom mitt huvud när jag vaknade på morgonen. Solen sken när jag drog upp rullgardinen. Som om det skulle göra någon skillnad. Dom skulle reta mig ändå. Jag kom tidigt till skolan och var alltid först in i klassrummet och alltid sist ut. Allt bara för att slippa trängas i korridoren när alla skulle in i klassrummet samtidigt.
Det var så tyst och lugnt när det endast var jag i rummet. Jag och tystnaden. Sista gången tänkte jag. Men lugnet bröts plötsligt av klassen som kom instormande in i klassrummet. Jag satt alltid längst ner i högra hörnet. Försökte göra mig osynlig, kanske skulle dom slå mig mindre då. Den första lektionen var matte. Det var mitt favorit ämne. Det var det ända jag var bra på. När lektionen var slut väntade jag till alla gått ut innan jag tog mina saker och gick.


Jag öppnade mitt skåp och ett gammalt äpple trillade ut framför mig. ”Är du hungrig?” Fnissade dom bakom mig.
”Har du inte råd med färsk frukt eller?” Gormade en kille. Jag sa inget utan gick bara och slängde äpplet. Sista gången tänkte jag. I matsalen satt jag ensam som vanligt. Jag blickade ut över skolgården och på barnen som lekte. Dom verkade så lyckliga. Om man ändå hade varit lycklig. En lycklig dag för mig är då det bara står tre eller fyra flaskor på vardagsbordet. Då det finns mat när man kommer hem. Eller då man inte får en örfil för att man inte sa hej när man kom hem. Med andra ord, aldrig.


Jag försökte alltid undvika de korridorer med mycket folk, det var säkrare. När jag svängde runt hörnet stod där det gäng som alltid brukade bråka med mig. Dom tog tag i mig och tryckte upp mig mot väggen.
”Vart är du påväg din lilla skit?!”
jag fick ett hårt slag i magen och föll till marken. Magen vred sig av smärta. Sista gången tänkte jag, sista gången. Jag plockade upp mina saker och gick raskt därifrån. Jag hörde skratten i bakgrunden när jag gick. Det gjorde mig ingenting. Allt skulle snart vara över.
Efter dagens sista lektion tog jag mina grejer och gick hem.


Det gick en buss som stannade utanför mitt hus men den åkte jag aldrig med. Det var trevligare att gå. Jag öppnade ytterdörren och fann pappa sovandes på soffan som vanligt. Sista gången. Jag låste in mig på mitt rum och lade mig i min säng ett tag. När jag vaknade märkte jag att jag hade råkat slumra till en liten stund. Jag gick ner i köket. Pappa låg fortfarande på soffan.
Kylskåpet var för det mesta tomt utom några enstaka skivor skinka. Jag struntade i maten och gick ut. Det blev fort mörkt nu på höstkvisten. Det var kyligt och himlen var klar. Jag tittade upp och såg den oändliga rymden och de glittrande stjärnorna. Sista gången tänkte jag.


En signal hördes och bommarna var påväg ner. Jag lade mig ner och kände vibrationerna öka. Ljuset ifrån strålkastarna kom allt närmre. Sista gången tänkte jag. Rälsen började skaka allt mer våldsamt. Det var inte långt kvar. Jag kände pulsen öka. Jag började i mina tankar säga farväl till allt, Pappa, skolan, ja allt egentligen. Fast jag undrar om pappa ens skulle märka om jag var borta. Det spelade ingen roll längre. Jag hörde tåget signalera. Jag blundade och knöt min hand hårt. Farväl tänkte jag, snart var allt över.

Mitt hjärta pumpade för fullt när tåget drog förbi i rasande fart, endast några få centimeter ifrån mig. Varför levde jag fortfarande? Allt jag såg var en vacker flicka vid min sida som höll om mig. Jag grät. Det var allt som fanns att göra.
En ny dag, gamla blåmärken, gamla minnen, mitt nya jag…