Jag sitter på tåget som ska ta mig härifrån
längtar mig bort, 
längtar mig fram. 

Landskap rusar förbi utanför fönstret och huvudvärken spänner kring mina tinningar. Spänningar från storstad och dödlig gas är en vardagsfas jag vill bort från. Jag måste springa långt och länge för att nå mitt mål men jag måste nå det ändå. Ingenting är lika viktigt. Trots att allt gör ont. 
Men jag sitter likväl på tåget, ser världen rusa förbi och inser att jag är ensam i den. Jag är ensam i världen och världen är ensam i mig. 

Jag måste bort. Bort från allt. Bort från livet som äter upp mig levande. Ingenting är äkta här, bara blodigt kaos. 

Så mitt tåg för mig bort från verkligheten.