Du sover med spöket av Mary. Gardinen fladdrar utan vind, glatt och frejdigt som ett barn. Jag läser din lycka som en blogg medan du drar i gardinen och hon stannar några år, ängeln som vakar över dig.

Inne i ett slott sitter jag och talar med en storblommig lotus samtidigt som jag dreglar blod. Jag vandrar baklänges nerför astrologiska trappor in i ett skjul av oreda och städar bland gamla tidningar som beskriver besvärliga tillstånd som bara bytte form genom åren.

Den flintiga kvinnan har sett dig stryka omkring, och går frivilligt in i mörkret. Bakom dörren finns din istid. En storm har ödelagt bordellen, dit även kvinnor gick, och de tittade på varandra och log. Deras saker låg utspridda, och de hade bestämt sig för att aldrig återvända. De tänkte inte mer på saken och veckor gled förbi med en burk vaselin och en dildo.

Jag visste att många människor samtidigt satt och tittade på samma bild, de var stora som en bioduk och de gick in i droskan. Tappade en häst i ett hål i gatan. Och lät en siameskatt mödosamt släpa deras vagn till uppskärarens hem. Gick in i hans tavla där han erkänner och begråter sitt öde. De stod kosmiska, drömt hotellrum, den vilde kirurgen såg ut som en snäll vagabond, när han stängde dörren bakom sig, och huttrade och frös. Under hans regn och rusk slapades årens poetiska prestation och jag tror att det var den sista gången han sörplade sitt järnrika te av fasa...

Andra människors paranoia trycker mig mot väggen vid ingången till nattklubben. Jag ser henne komma fram mot mig och strax är mitt ansikte pressat mot glasrutan och min vänstra hand är vriden mot ryggen. Det är en "gammal tjej" som skriver ner sitt telefonnummer i kajal och slänger bort sina tilltänkta mäns peruker och beter som en verkligt söt sadist. Hennes drastiska känslor sprutar ur vulkanen som nyss sov. Hon vakade över sina män med en piska i handen när de träffade andra med avsikt att föröka sig. Dessa tider när hon levde ett värdigt liv i sus och dus föll vi in i hennes sömn, och hon sänkte oss till varsin ståplats i hamnen.

Pistolmynningen är inoljad med lotion, ögat forsätter att zoomas in, och alla gäster ses vandra förbi en vansinnig spion, en övergiven glob som hade trängts i dumhet och skoningslöst slaktat sitt eget gyllene kött. Negressernas gemensamma ansiktsfärg är målad skär och älskarinnan är en lyckligt ovetande sommar i ett gulnat minne när lokomotivet redan har störtat in i hösten.

Jag sitter vid ett bord med bekännelsens ängel som bär brända vingar. Jag ber henne att hjälpa den som har varit ung och galen att glömma. Hon sänder dig in i någon annans dröm där "offer av slumpens spel" läste vansinneslyrik...Vi färdas till nästa fas som vi skrev ner i blyerts. I ängelns lägenhet rökte vi upp en ikon till ljudet av den fallande örnens lyra. Men hon ryckte pennan ur din hand och avslutade raden med din handstil, med dina olycksbådande fingeravtrycks linjer...Vi skakades om av hennes öde som också blev vårt, det vände upp och ner på våra liv och ockuperade vår nerlusade världsbild. Det var Mervyn Peakes ord ni hade skrivit ner och de var som tagna ur din egen hedonistiska biografi, där stulna kyssar på dansgolvet förstördes av nattsömnen, med snaran kring halsen, under spegeln i taket som bar ditt utsmetade läppstift, och där en lejd man bakom skit-tjocka glasögonlinser skulle ta dina nonchalanta ord på allvar.

Vid diktatorns sida väntade sängen med sju sorters blommor under kudden, hans variga erektion dansad runt, och ompysslat som ett hudlöst djur. I hallen låg kläder av viscose och satin som dolde Venusberg och en pulserande synopsis...hans vita trosor låg genomskinliga, och nattlinnet låg även på golvet bredvid oss. Och en simmande kärleksplanet var det sista jag såg.

Fadern reser sig ur soffan och letar fram pisksnärtarna och struptagen han behöver för att känna sig som en man. Societétens fina manér hade tryckt ner honom i skorna tills han var en skrikande demon...Han välte alla möbler åt sidan och gick ut och hämtade en flicka, och dagarna var mulna och gråa, och bodens träfärgade väggar fylldes av sår.

Han ligger och sover och hornen växer till sig i pannan, han går ut och väntar vid gator av aningslös tystnad. En meningsfull madonna stirrar in i älven, in i mannen på bröllopsfotot, och hon känner hur han vaknar bredvid henne på morgonen, och jublet i vinden är försvunnet, och när håret blir grått över en natt, och lugnet efter vansinnesdåden sprider sig, tar de gift tillsammans i en bunker.

Han hör älven skrika av sina minnen. Han ser boden blöda ur sina ledsna kameravinklar. Gatorna inväntar nya monster i sina korridorer, snön faller oskuldsfullt på samma ställe nästa år. Han får aldrig sova, han väcks en gång i timmen. Och han hittar ett öra varje gång. Ett skärt grisöra. Ett blått sammetsöra. Ett människoöra av guld.