Del 20 – Lucifer the Devil

”Lucifer!” sa jag. West höjde på ögonbrynen.
”Lucifer, ja det låter faktiskt bra.” sa han. Jag log stolt och gick fram till den svarta hingsten.
”Du får hjälpa mig att binda fast honom idag, för han ska skos.” sa West.
”Okej, när?” frågade jag.
”Jag ska bara hämta lite saker så stanna här.” sa han. Jag nickade och vände blicken emot hästen. West försvann och jag gick sakta närmare. Den såg så där snäll ut igen. Kanske hade den blivit lite tam nu.
”Lucifer.” sa jag och gick närmare. Hästen vände på öronen och lyssnade på mig. den stod mitt i paddocken och jag kunde inte nå honom ifrån staketet. Tänk om jag kunde få tävla med den hästen. Alla skulle avundas mig, det var verkligen ett vackert djur. Den var helt stilla och lyssnade och det var som att de där ögonen talade igen. Jag kanske kunde gå in till den. Den stod ju bara där. Jag klev emellan bräderna och ställde mig på insidan utav staketet. Hästen rörde inte en fena så jag tog några steg fram. Plötsligt hörde jag Wests röst ropa:
”Du borde inte gå in dit Camine! Gå ut!” sa han. Jag vände mig om och såg honom ställa ner något som såg ut som en verktygslåda och i höger hand höll han en stor fil. Men plötsligt hände något, jag hann inte riktigt med själv men då West ställt ner lådan och höjde blicken, vidgades hans ögon och hans ögonbryn sänktes. Det var som att solen gick i moln och jag vände mig sakta om, egentligen vände jag mig rätt fort men det kändes som allt gick i slowmotion och ändå hängde jag inte med. Det var inte solen som hade gått i moln. Det var det stora svarta djuret som nu stod stegrad på bakbenen och skymde solen med sin gigantiska kropp. Plötsligt knuffades jag undan. West som nu stod där jag stått, höjde händerna emot djuret men kunde inte hejda det ifrån att rasa ner med hovarna emot honom. Hästen stampade ner West högra hand och rakt ner på hans vänstra lår. Jag skrek rakt ut utav fasa och hästen ryggade tillbaka och West skrek utav smärta. Vad hade hänt!!?? Mina ögon var på hästen som skyndade iväg men kom inte längre än till paddockens slut. Då kollade jag panikslaget på West som låg på marken och flåsade. Hans hand var tryckt emot låret och hans käkar var hårt sammanbitna.
”West!” ropade jag och sprang fram och satt mig på knä bredvid honom. Då vände plötsligt hästen om och såg på oss. Det var som att jag kände av hästens energi och beslöt mig fort för att dra ut West ur paddocken. Men West var inte precis lätt och han verkade inte kunna hjälpa mig så mycket. Han släppte inte handen ifrån låret. Men när hästen tog ansatts och kom emot oss hjälpte han fort till och vi kom precis ut innan hästen stod frustande vid staketet.
”Idiot vad gör du?” sa West men hans röst var dov.
”Hur gick det, är något brutet?” frågade jag oroligt och satt mig bredvid honom igen. Han sa inget och tillslut tog jag tag i hans högra hand och öppnade hans krampaktiga grepp om sitt ben. Mina ögon blev nog dubbelt så stora då jag såg det. I låret satt filen, som en kniv in borrad i köttet. Jag flämtade chockat till.
”KAAAI!” ropade jag. ”Ligg ner och lyft benet!” sa jag till West. Han gav mig en arg min och gjorde inte som jag sa.
”KAAAAAAAAAAAAAAAAI!” röt jag och Kai kom ut på trappen.
”MEN VAD ÄR DET!?” ropade han tillbaka.
”RING EN DOKTOR!” sa jag. Kai verkade förstå att det hade hänt något och gick fort tillbaka in.
”Jag behöver ingen doktor!” sa West surt och tog ett stadigt grepp om filen.
”Hjälp mig in bara så blir det bra.” sa han argt. Hastigt ryckte han ur filen ur låret och blodet började forsa ut.
”MEN VAD I HELA FRIDEN GÖR DU? ÄR DU DUM I HUVUDET?!” ropade jag och pressade mina händer emot hans lår.
”AJ, RÖR INTE!” svarade han.
”MEN DU KAN FÖRBLÖDA! Du skulle låtit den sitta i tills doktorn kom!” sa jag. West la sig ner i sanden och suckade irriterad. Jag snörpte på munnen och drog av ärmen på min skjorta. West sneglade bara på mig. sen knöt jag det hårt om hans lår och tryckte mina händer emot honom.
”Är du yr?” undrade jag. Hans sammanbitna ansikte visade på att han inte tänkte prata med mig.
”MEN KASTA DIN HIMMLA STÅLTHET I HAVET OCH BERÄTTA IFALL DU ÄR YR ELLER INTE!” skrek jag så att han blinkade till.
”Okej jag är yr!” sa han. Det här var inte bra, hur lång tid skulle det ta innan en doktor kom? Kai kom ut igen.
”Vad i hela världen gör ni?” frågade han och backade lika fort då han kommit fram.
Han stannade ungefär två meter ifrån oss.
”Är det blod?” frågade han.
”Ja, är du rädd?” frågade jag. Kai höjde kaxigt på ett ögonbryn.
”Vad har hänt?” frågade han men jag ignorerade frågan.
”Kan du hjälpa mig att bära in honom på soffan?” sa jag.
”Ingen ska bära mig!” protesterade West.
”MEN GÅ IN SJÄLV DÅ!” sa jag. West satt sig upp och reste sig, men på ett ben och började hoppa.
”MEN DIN TÖNT!” sa jag och jag och Kai tog hans armar och la dem över våra axlar.


”Benet är brutet och någon måste lägga om hans bandage inom de närmaste timmarna, han ville inte sy, han sa att det skulle läka, så jag låter honom bestämma.” sa doktorn. West låg inne på sitt rum och doktorn var på väg att åka.
”Han har förlorad en hel del blod så han kommer att vara lite yr och illamående ett tag men det kommer gå över.” sa han. Jag nickade.
”Tack så mycket för att du kom. Vi tar hand om honom nu.” sa jag. Doktorn nickade och lämnade huset. Jag vände mig om och kollade på Kai.
”Vad gör vi nu?” sa jag uppgivet.
”Jag har bara en sak att göra vid sådana här tillfällen!” sa Kai och gick emot dörren.
”VA!? Ska du gå?” frågade jag.
”Snart tillbaka!” sa han och smällde igen dörren. Var det så han gjorde när brorsan låg och var skadad? Jag kollade argt på dörren ett tag som att det skulle få Kai att komma tillbaka men gick sedan bestämt till trappen. Jag behövde prata med West, det var mitt fel att allt det här hade hänt.