Del 21 – den där Morgan


Jag knackade på dörren men ingen svarade, så jag bestämde mig för att gå in ändå. West kollade bara på mig men jag ignorerade hans blick. Jag gick runt sängen och satt mig på kanten.
”Förlåt!” sa jag.
”För vad?” frågade han då. Han hade ju inte blivit sparkad i huvudet, hur kunde han inte minnas?
”Vadå för vad? För det här!” sa jag. West vände ansiktet emot mig.
”Det här är mitt eget fel!” sa han.
”Men om inte jag…” började jag men han avbröt mig.
”Jag bestämmer själv vad jag gör! Det här är mitt fel så tyst nu!” sa han. Och tyst blev jag.
”Hur mår du?” frågade jag ändå sedan.
”Bra.” sa han likgiltigt. Jag synade honom.
”Får jag se dit ben?” frågade jag.
”Varför?” frågade han tillbaka.
”Jag kommer behöva lägga om det tills det inte blöder mer så jag måste ändå se.” sa jag.
”Oj när blev du doktor?” frågade han kallt men lät mig ta bort täcket. Jag stirrade på det rödfärgade bandaget.
”Men hjälp! Hur djupt var det?” frågade jag. Det var inte fören mina ögon följde hans kropp upp till hans ansikte som jag la märket till hur lite kläder han bar. Ja enkelt sagt bara underkläder och jag fick plötsligt svårt att fästa min blick. Jag nästen stirrade honom i ansiktet för att motstå frestelsen att se på hans vackra kropp.
”Rätt djupt.” sa han. Han var verkligen inte på bra humör. Jag la upp täcket igen för att inte verka så stel.
”Doktorn sa att det kan ta några dagar innan du kan gå igen, ditt ben är ju brutet.” sa jag.
”Jag är nog uppe imorgon.” sa han. Jag sänkte ögonbrynen.
”Men det får du inte! Tänk om dit ben läker fel.” sa jag. Det var då det slog mig att han faktiskt jobbade ensam på gården, om man inte räknade med mig förståss. Vem skulle nu sköta om allt? Inte var det Kai i alla fall.
”Hur har du gjort med gården, jag menar du måste ju varit sjuk någon gång, vem tar då hand om allt?” frågade jag. Plötsligt gav han mig en iskall blick, det var som att de ljusblå ögonen fick mig att stelna.
”Jag hade en man som jobbade här förut.” sa han.
”Jaha, men vad hände med honom då?” frågade jag.
”Jag sparkade honom.” sa han. Han verkade plötsligt ännu mer irriterad. Vad hade jag nu gjort?
”Varför… då?” frågade jag osäkert.
”Jag tål honom inte, han gick bakom ryggen på mig, inget att jobba med.” sa han. Jag hann bara öppna munnen innan han fortsatte.
”Och så att du inte behöver fråga så var det Morgan, han med gröna kläder som var här förut, det var han som jobbade här.” sa han. Jag nickade överdrivet. Det här var intressant utav någon anledning.
”JAHA.” sa jag. Jag ville fråga mer men West verkade trött på mina frågor. Jag rynkade i stället på näsan och log.
”Ja, ja, nu är det min tur att ta hand om dig.” sa jag. West gav mig en skeptisk blick.
”VA? Vad var den där blicken för?” frågade jag stött. ”Jag kan ta hand om andra!” sa jag. Då log han svagt. Men hans ansikte blev fort stelt och hans blick som hade glidit ifrån mitt ansikte fångade plötsligt upp mig igen med ett järngrepp. Han granskade mitt ansikte så tydligt att jag inte ens vågade säga något.
”Förresten, du och Kai, vad är det med er?” sa han. Jag ryckte till utav frågan. Vad trodde han nu?
”Vad menar du då?” frågade jag. Han satt upp sig på armbågarna och granskade mig igen. Då reste jag mig upp och gick lite tafatt till dörren.
”Jag kommer tillbaka snart och lägger om ditt bandage.” sa jag och gick.


Kai var tillbaka då jag kom ner.
”Vart var du?” frågade jag.
”Åkte till närmaste granne och gav honom ett jobb.” sa han. Jag höjde på ett ögonbryn i oförstånd.
”Han har erbjudit sig att hjälpa West förut men West har bara sagt, när det behövs, och det behövs nu.” sa han.
”Jaha.” sa jag.
”West gillar inte att få hjälp så det är ett under att du fick börja jobba här.” sa Kai. Jaha, jag hade alltså haft större tur än jag visste.
”På tal om sånt… Morgan, vad gjorde han?” sa jag. Kai kollade chockat på mig.
”Hur vet du vem Morgan är?” frågade han.
”Jag har träffat honom.” sa jag. Då reste sig Kai upp och kom fram till mig.
”Berätta vad du egentligen heter!” sa han. Han sa det seriöst men det var något lekfullt i blicken, men jag hade ingen aning om vad han höll på med.
”Men berätta, varför fick han.. sparken?” sa jag. Kai suckade.
”Okej, jag säger det väl då din lilla tjatare! Han låg med Amber!” sa han. Min käke föll öppen.
”VA?!” sa jag.
”Ja, Amber bodde här förut och både hon och Morgan gick bakom ryggen på brorsan.” sa han.
”VA hur i hela friden kan en sån ärtskidetölp charma en tjej som har Westa uppmärksamhet?!” frågade jag. Kai höjde på ett ögonbryn.
”Hon föll väl för Morgans snack, West är ganska känslokall och Morgan spelade på hennes känslor genom att vara över flörtig, jag kunde se hur han kollade på henne ibland. Men det är väl sånt tjejer faller för, fjäsk och manlighet. Men då hade West manligheten och Morgan fjäsket. Hon valde fjäsket.” sa han. Jag rynkade pannan åt hans konstiga förklaring. Då sträckte han på sig och drog fingrarna genom håret.
”Själv har man ju både känslor och manlighet.” sa han kaxigt. Jag fnös bara åt honom.
”Vadå för känslor? Dem i byxorna?” frågade jag. Kai spärrade upp ögonen.
”DET var det fräckaste!” sa han och knuffade till mig på axeln.
”Sluta, tillbaka till Morgan och West!” sa jag. Kais leende försvann och han såg brydd ut.
”Vad ska jag säga. West är inte så bra på att uppskatta människor så det var väl lite hans fel att Amber föredrog Morgan, men hon kunde ju åtminstone dumpat honom innan hon kuta upp till Morgan i ladan.” sa han. Då spärrade jag chockat upp ögonen.
”SÄG INTE ATT…. Att de gjorde de i sängen jag sover i?!” sa jag. Då skrattade Kai till.
”Ingen aning, det kanske gjorde det i halmen, jag har inga detaljer men West vet nog, han hittade dem båda nakna nästa morgon.” sa han och rynkade på näsan. Det hade jag aldrig trott! Stakars West! Så som jag såg på det så var han inte känslokall han hade bara svårt att visa känslor, kanske berodde på stolthet men jag visste att det fanns en mjuk sida någonstans inom honom, en sida som inte hade kommit över sveken, både ifrån Amber hans före detta flickvän och ifrån Morgan, mannen som hade jobbat hos honom.