Jag trodde 
att enda sättet att leva var att andas

Men du sa att tomheten måste få utrymme
mellan andetagen
för att det ska ha någon mening.

Jag sa att man bara lever genom att drömma
men i de drömlösa tillstånden hittar vi våra ord
som aldrig skulle bli sagda annars. 

Och jag glömmer bort vem jag är igen

Det var som om någon skrek på mig
men tystnaden var total
jag försökte ta till mig det du sa

om att meningslösheten har en mening
och att tomhet inte är brist på fyllnad

utan bara tomhet 
och meningslösheten

formar ett mönster i snön
som redan smält

Och du sa att där har du svaret
det är borta men kommer alltid att vara kvar
för ingenting är som det borde vara
om inte det vi saknar alltid finns med oss

Jag hade alltid trott att man lever genom att andas.

Men jag tror nu,
att det är,
genom de ögonblick mellan andetagen,
vi lär oss
vilka
vi 
är.

Och vi är fyllda av meningslöshetens mening.

Så jag andas sällan
bara för att leva
och jag försöker inte fylla något tomrum
genom att leva

Jag försöker bara hitta vem det var
som sa till mig
att 
räcker du upp handen vet du aldrig hur långt du kan nå.