Ensamhet på en krympande flodbädd.Jag stod vid en flod. Svarta stimm simmade förbi mig, jag såg dem växa upp, jag såg dem dö. I sin stilla livscykel. Vad tänkte de då de simmade runt runt mig? Tänkte de på sin betydelse i världen? Tänkte de över huvudtaget? Jag står vid en flod. Den går runt mig. Jag står på en ö mitt i en flod och jag ser inte någon annan landmassa. Är jag allt som finns? Finns bara jag? Min flodbädd blir mindre och mindre. Tårarna får floden att växa, ger salt näring åt stimmen som circulerar runt min krympande yta. Totalt. Kan de höra mig om jag skriker? Kan jag skrika? Det är alldeles tyst runt omkring mig. Om ett träd faller i skogen låter det då? Om jag skriker och ingen hör mig skriker jag verkligen då? Eller är det bara en illusion? Är allt en illusion?Vart är jag egentligen? Jag skriker. Jag känner rädslan krama om mitt ömma hjärta som ledde mig till denna kala plats efter att det gått i tusentals bitar tusentals gånger om. Jag är totalt ensam. För stimmen bryr sig inte om mig. De bara simmar vidare, oberoende av allt som pågår. Världen kan gå under och de skulle fortsätta att simma tills det inte finns något att simma i längre. Men jag kan bara stå stilla på min landplätt och vara rädd. För ensamheten är stor när man är ensam. När inte ens ett träd kan ge mig stöd, när inte ens en blomma kan blomma i min närhet. Ensam. Vad betyder det ens? Trovärdigheten försvinner när jag inte kan bevisa för någon min totala ensamhet, och jag vaknar, som om jag badat i floden, kallsvätten kryper längs min rygg. Jag inser att jag fortfarande är ensam, att ingenting, varken dröm, varken verklighet, kan ta det ifrån mig. My fortress of solitude. Jag är den enda som finns. Drömmen speglade en obekväm verklighet jag bär i mitt hjärta som slåss med andra drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse och jag är tillbaka där jag började igen. Stående i ensamhet på en krympande flodbädd. Inget har förändrats. Inget kommer nånsin att förändras. |
Nästa text
Föregående
entusiasm |
