Nä jag håller inte med. Sa jag. Eller ihop heller för den delen. Dissociera är inget försvar. Det är blitzkrieg genom halva kroppen på två blodröda. Jag känner inte igen dig. Eller: jag känner inte igen mig.

Vemärduvemärjaglevandecharader? Jag blir din personliga Lex Luthor. Rita en jordglob på min flint och jag ska peka ut din vistelse. Tänd glödlampan i min skalle och jag ska ge dig en lysande idé.

Mitt i nästa fläktcigg.

Ytan är det primära. Det inuti oss är försumbart. Ytspänningen håller oss i schack. Den håller ihop oss och det fula är allas vårt gemensamma. Allt det där bör sägas med en skälmsk gnista i ögonvrån. Som om det betyder något. Som om det är jag som säger det. Men det är det inte. För jag är du som läser. Och du är också ful. Det fula finns i betraktarens öga. Det vackra är som vykort. Man skjuter det från höften.