Del 24 – för tankspridd?

”Oj vad är det?” frågade Kai då han såg mig i köket. Jag hade lite hafsigt bestämt mig för att laga mat och letade efter ingredienser i det nästan tomma köket.
”Vadå? Det är inget fel!” sa jag och försökte dölja min förvirring, inte över ingredienserna men över bilden. Kai försökte se mig i ansiktet men jag vände undan hela tiden, försökte verka upptagen med att hitta det jag behövde.
”Jo, vad är det?” sa han övertygat.
”Vadå, är det konstigt att jag lagat mat?!” sa jag. Kai stannade upp.
”Ja det är också konstigt.” sa han då. Jag snörpte på munnen utan att han såg och ställde upp en kastrull.
”Har ni inget annat än spagetti?” frågade jag och vände mig om. Kai ignorerade frågan och såg på mig. hans blick var lite orolig och det fick mig att kolla bort. Då tog han två stora steg framåt och vände tillbaka mitt ansikte emot mig.
”Carmen?” sa han.
”Nej det är inget.” sa jag och försökte spänna blicken i honom för att verka övertygad. Men han höll kvar mitt ansikte och såg på mig. han såg på mig så länge att mitt ansikte nog redan hade avslöjat mig.
”Amber, vem är hon!?” frågade jag upprört. Kai öppnade munnen men vi båda blev avbrutna utav ett ljud i dörrkarmen. Vi vände blickarna ditåt och såg på West. Hans ögon vidgades en aning.
”Seriöst!” sa han irriterat.
”HAHAH oj, nej West det är inte som du tror! ” sa Kai som förstod vad West menade med sitt irriterade uttryck.

Tystnade var jobbig vid matbordet. Den verkade till och med vara jobbig för Kai och West. Jag sneglade på dem ibland. De satt på samma sida för omväxlingsskull. Jag såg på West, han verkade inte må så bra, eller var han kanske ledsen? Nej det kändes inte som honom, irriterad kanske var det rätta ordet. Han lyfte blicken en aning och jag kollade fort bort. Undra vad han tänkte på, han hade ju somnat med halsbandet i handen. Och det där fotot. Jag kollade hastigt upp på bröderna.
”Amber, hur såg hon ut?!” frågade jag utan att tänka. Det blev knäpp tyst. Varken Kai eller West kollade på mig och plötsligt kändes det som att jag hade gjort ett enormt misstag. Samtidigt lyfte de blickarna och såg på mig. blickarna var obeskrivliga.
”okej.” sa jag tyst och vände ner blicken.
”Varför undrar du det?” frågade West, hans mörka röst skar mystiskt igenom den jobbiga tystnaden.
Jag hade inget bra svar på den frågan. Vad skulle jag säga utan att det lät konstigt.
”Em, alltså, hur kom det sig att Morgan…” sa jag men avbröts utav att Kais stol drogs ut, jag lyfte tyst blicken igen. West såg misstänksamt på mig och Kai hade flyttad bak stolen och gav mig en lite stressad blick. Han rörde handen fram och tillbaka vid halsen som om det jag var på väg att säga skulle döda mig. West vände blicken emot Kai och Kai började klia sig på halsen i stället.
Hade jag sagt Morgan?! Nu kom jag på att jag nästan satt Kai i ett väldigt obekvämt läge. West visste inte att jag visste.
”Att… du inte gillar honom?” sa jag i stället för att försöka släta över det jag precis höll på att förstöra. West kollade tillbaka på mig.
”Det har jag ju redan sagt.” sa han. Jo han hade sagt att Morgan hade gått bakom hans rygg men inget mer.
”Okej.. em, ja ja.” sa jag bara och slevade in några gafflar med spagetti.
”Oj vad klockan är mycket. Gör inget dumt nu barn när jag är på jobbet!” sa Kai och skyndade sig iväg. Han rymde. Tänkte jag. Han var rädd för sin bror och han ville inte sitta kvar i hettan. När jag väl hade tänkt den tanken var det som att något slog mig. han var rädd! Han var verkligen rädd för sin bror. Det var därför han inte hade velat berätta om West och Amber. Men vad kunde West egentligen göra? Kai var i alla fall borta nu och tystnade la sig igen.
”Hur känns det i benet nu?” frågade jag, det var säkert hundrade gången jag frågade det men jag ville ju veta.
”Det är väl..” sa han men jag avbröt honom med ett:
”DU!” sa jag upprymt. ”Lucifer la sitt huvud på min axel idag!” sa jag glatt. Jag hade nästan glömt att jag skulle berätta det. Bilden hade gjort mig så förvirrad att jag nästan hade tappat fotfästet ett tag. West höjde på ögonbrynen.
”Aha, han försökte inte äta dig då?” frågade han. Han var nog inte så glad på den hästen just nu när smärtan i benet på minde honom om att han inte kunde röra sig som han ville.
”Det finns nog hopp för den hästen.” sa jag. Han nickade tyst.
”Jo det gör det nog, jag har varit med om värre saker!” sa han. Jag spärrade upp ögonen.
”VA!? Vad har då hänt?” frågade jag. Vårt samtal kom längre och längre bort ifrån Amber och stämningen lättade. Men under hela vårt samtal kunde jag ändå inte sluta tänka på den ledsna blick han hade haft innan, den där Amber. Var det på grund utav henne?


”På tisdag är det en rodeo show i staden, ska vi åka då?” frågade West då vi satt vid tv:n.
”Ja! Det blir jätte kul!” sa jag glatt. Men plötsligt suckade West.
”Fy vad trött jag är på TV nu!” sa han. Han hade ju inte kunnat göra så mycket annat, nu när han var skadad.
”Jag förstår dig. Ska jag hämta något att äta?” frågade jag. Jag visste att det fanns kakor i köket som jag hade bett Kai att köpa hem då han hade varit ute. Själv åt inte Kai något sådant, han behövde ju tänka på figuren, hade han sagt lite sarkastiskt men jag visste att det fanns en sanning i de han sa. Men West kanske inte brydde sig om det.
”Visst.” sa han. Han lät ändå rätt så road för att vara så less.
Jag gick ut i köket. Kai hade inte kommit hem än. Jag ville ha tag på det där halsbandet, jag behövde se bilden igen. Jag hade ju ingen tvilling, var det Amber på fotot? Kunde hon på bilden vara en släckting till mig? jag visste ju bara om min mosters familj.
Jag tog fram kakorna, tog inte tid att hälla upp dem i en skål, de skulle inte West gjort och gick tillbaka till TV rummet. Om nu det var Amber på bilden och jag var så lik henne skulle han då se mig som en reserv ifall han fick veta att jag var tjej, ifall han fick veta mina känslor. Nej nu var jag allt för långt fram i tiden. Jag måste nog ha tänkt för mycket då jag var på väg tillbaka. För hade jag inte varit så borta just då hade nästa fruktansvärda steg inte hänt. Jag gjorde den klassiska och dumma tabben, att snubbla på mattkanten. Kakpaketet for åt tjottahejti och själv kom jag ur tankarna i sista sekunda för att sträcka ut armarna och ta emot mig, vilket jag nästan ångrade att jag gjorde.
Min högra hand fick ett perfekt grepp emellan Wests ben och i chock flyttade jag fort upp handen på hans lår och kom där efter på att han var skadad och ställde mig klumpigt upp och kollade utan ord på honom. Han såg nog minst lika chockat ut som jag. Det var så olidligt pinsamt att jag satt upp händerna för mina röda kinder och vände. Lite panikslaget gick jag med snabba steg in på toaletten. Vad i hela friden gjorde jag, var inte detta ännu konstigare? Men han hade också sätt rätt så… ja jag vet inte riktigt vad den blicken speglade, tur i alla fall att han hade tagit på sig ett par mjukisbyxor.