Del 26 – deltävling.

”Det går ju riktigt bra!” berömde West då han kollade på när jag tränade.
”Tack, men seriöst, hur tror du första tävlingen kommer gå?” frågade jag då jag hoppat av. Han såg på mig ett tag.
”Jag tror de kommer gå bra!” sa han sedan. Jag blev överlycklig. Jag visste att han inte var någon som drog vita lögner. Om han trodde det skulle gå dåligt skulle han säga det och inte på ett snällt sätt heller, men det var inte vad han hade sagt. Nu visste jag att jag hade en chans.

”Hur har du tänkt göra med honom?” frågade Kai då vi stod utanför tam -hagen och solen var på väg ner. Vi stod och kollade på West då han hade lämnat in en häst i hagen men upptäckt en spricka i staketet och stod nu och fixade till det.
”Vad menar du med, göra med honom?” frågade jag.
”Ja men var det inte du som tyckte om honom så mycket?” frågade han. West var en bit bort och skulle nog inte höra vad vi snackade om.
”Ja men fortfarande, vadå göra med honom?” sa jag. Då suckade han.
”Ja men han tror ju du är en kille så det kommer aldrig att leda till något, ska du inte berätta för honom?” frågade han. Jag skakade på huvudet. Tävlingen var så nära och jag ville inte att något skulle bli fel. Jag hade börjat få en obehaglig känsla över allt det här skådespelet. Tänk om West blev arg och tyckte att jag hade varit oärlig och lurat honom, gått bakom hans rygg som alla andra. Nej han skulle inte få veta, jag ville inte riskera något och jag ville verkligen vara hans vän, vara med honom.
”Vadå är du nöjd med att kolla på honom… nej juste du går ju på honom i sömnen!” sa han retsamt. Jag gav honom en ironisktbrydd min.
”Ge dig!” sa jag men kollade sedan lite drömmande bort emot West.
”Jag är nöjd med att se på honom, att börja drömma för mycket är inte bra, jag kommer ändå bara bli besviken.” sa jag. Kai rynkade pannan.
”Varför tror du det? Tänk om han besvarar dina känslor då han får reda på sanningen.” sa han. Jag såg på Kai för att se ifall han var ironisk men han kollade fundersamt ut i hagen.
”Det låter mer som en saga.” sa jag tyst. West var inte sådan, det var han väl inte. Kai verkade vara mer den som kunde ge sig till vem som helst men West var inte så.
”Man måste nog vara riktigt speciell för att få hans kärlek..” sa jag. Kai gav West en sista blick och såg sedan på mig.
”Du är speciell!” sa han och kysste mig på pannan. Jag blev chockad och visste inte vad jag skulle säga, men jag behövde inte säga något för Kai gick. Han höjde handen men med ryggen emot mig då han var på väg emot huset som om han sa god natt. Jag satt fingrarna emot det fuktiga ställe hans mjuka läppar hade lämnat. Vad var det där då? Var det hans försök att charma mig? fast det kändes äkta.



Dagen innan första deltävlingen kunde jag verkligen inte sova. Jag snurrade runt i sängen och tvingade mig själv att blunda.
När jag äntligen hade somnat kändes det som att jag bara fick sova i några sekunder. Plötsligt snurrades jag runt för att någon drog undan lakanet under mig och när jag öppnade ögonen dalade lakanet ner på mig.
”Upp och hoppa, vi åker om en timme!” hörde jag Wests röst. Jag strök undan lakanet ifrån ansiktet och såg lite chockat men trött på honom.
”Va? Oj men ! hjälp mig, vad ska jag ha med!” sa jag och stapplade stressat upp ur sängen. I tre sekunder drabbades jag över en annan panik och satt händerna över bröstkorgen. Jag hade rört mig så fort så West hade nog inte märkt att jag var annorlunda i formerna. Jag pressade massa kläder emot bröstet och tog upp en hand duk.
”Måste duscha först!” sa jag och klättrade ner för trappen.

När jag kom in i huset gled jag på parkettgolvet i kurvan till badrummet och tappade allt jag höll i.
”Oj oj då, har du kollat hastighetsgränsen?” frågade Kai glatt.
”Det var skit nära att West skulle fatt att jag var tjej!” sa jag med andan i halsen då jag började plocka upp kläderna.
”Jasså, hur då?” frågade han. Men sedan harklade han sig.
”Jaha, jag förstår, du vet att jag ser in i din tröja när du böjer dig ner.” sa han. Då ställde jag mig tvärt upp.
”MEN VARFÖR KOLLAR DU DÅ DIN PERVERSA APA!” sa jag. Han såg chockad ut men började sedan skratta.
”Ska jag svara på det?” frågade han. Då rynkade jag på näsan och skyndade in på toan.

”Är du nervös?” frågade West då vi satt i bilen. Jag bet mig i läppen.
”mmm.” sa jag. West fnös, det kanske var en dum fråga då det märktes så mycket.
”Alltså, det kan hända att jag måste hålla på och gömma mig i fall det är folk jag känner där, du vet ju vad jag berättade om min mamma.” sa jag. Han visste ju den fixade versionen om mitt liv..
”Okej..” sa han bara.

När vi kom fram gick vi in genom en annan ingång, där hade jag aldrig varit och nu började adrenalinet att pumpa i stället.
”Bäst jag binder ett snöre runt din fot innan du försvinner iväg!” sa West och skrattade.

Jag stod och gjorde i ordning hästen i en box då jag hörde den där rösten igen. Kevin.
Jag kikade ut ur boxen och såg honom komma gående med en annan man, fort duckade jag och väntade tills de hade gått förbi. Jag hade kollat på listan och jag var nummer fem och Kevin nummer tolv, så det var en bit emellan vilket var bra, då kunde jag nog undvika honom rätt så okej och jag fick hoppas att han inte iakttog tävlingen så noga och gjorde han det fick jag hoppas att man inte hann se vem jag var. Puuh, det var mycket att tänka på. Det var lite orättvist, jag hade mer än bara tävlingen att vara nervös över.

Tillslut var det min tur, jag och Zoro stod i boxen ute på manegen och väntade. De pressenterade mig som Camine Haaber och det kändes som en overklig film då box dörren öppnade och jag förstod att det var dags. Nu var det bara att inte glömma det jag tränat på. Zoro drog i gång och det gick till min förundran bättre än jag trott. Ljudet ifrån publiken triggade mig och det gick bättre än någonsin tidigare. Tillslut slängdes jag ändå av hästen och föll ner på sidan, ingen större smärta och Zoro såg snällt till att inte kliva på mig.

Jag skrattade och andades häftigt då jag kom tillbaka in bakom manegen. West kom fram till mig och la armen om min hals och rufsade om mig i håret.
”Bra jobbat! Du går definitivt vidare. Tänk att en sådan liten sparris som du skulle vara så bra.” sa han. Han glada stämma vägde definitivt över hans sista mening och det gjorde mig riktigt glad.
”Nu är det bara en jobbig väntan.” sa han. Jag nickade spänt.

Vi gick till det lilla mat stället som arenan hade ställt upp för tävlingen. Det kryllade utav människor, det var ju trotts allt första deltävlingen till mästerskapet. Man fast att det var så många människor där så föll ändå min blick på en viss person. Det var hon! Det var Amber.