Hålla fast, hålla hårt.

Jag vill aldrig släppa dig ur syne.
Din shorta så vit, den skiner i solen med ditt vackra leende.

Jag greppar i den, i din vita shorta, och följer efter dig.
Jag kan inte kolla på dig, du skiner för kraftigt för mig.

Men så ramlar jag, tappar taget och faller.
Faller, faller, faller. Så långt.

Du stannar och kollar på mig, sätter sig på knä och stryker mitt hår.
"Det är okej, du kommer klara dig igenom det här. När du faller så ställer du dig bara upp igen." Du ler ditt charmiga leende innan du sakta tynar bort med solens strålar.

Så minna jag kraschen, bilolyckan där du dog. Och allt är normalt igen.
Jag ställer mig upp igen och torkar mina tårar.

'Om du ramlar så kan du ställa dig upp igen, oavsett hur ont det än gör så måste du alltid ställa dig upp igen, för ingen kan fortsätta om man inte ställer sig upp'