sävast var en sådan tid
mamma var knappt levande
hon gick på ren rutin
och allting var så främmande

alla räddslor som man mötte
all ångest som blev begravd
den där äckliga rösten
som var större än ett hav

sävast var en sådan tid
ett stenkast från en idyll
mamma gick på ren rutin
hon tvingades ta all skuld

vi önskade att vi haft vingar
vi önskade nästan allt
mamma ville försvinna
men hennes kärlek var stark

sävast var en sådan tid
vi hade varsit rum
hans känslor var bensin
han brände upp vår dröm