Del 30 – deep talk

”Jag drar nu!” ropade Kai och smällde igen ytterdörren. Kvar satt jag och West i tystnad. Det var definitivt något som störde honom.
”Hur är det?” frågade jag. Han kollade lite frågande upp på mig.
”Vadå?” sa han och tänkte inte på att gömma sin irritation.
”Ja, det där!” sa jag.
”Vad?” frågade han och lät bara argare.
”Varför är du arg?” frågade jag och började själv att låta lite uppspelt.
”Jag är inte arg.” sa han spydigt.
”Men vad är det då?”
”Inget, vad är ditt problem?” frågade han.
”Men ge dig, det är ju du som har problem, vad är det?” svarade jag. Vi började låta riktigt barnsliga nu men den arga stämman fanns kvar.
”Var bara tyst, gå här ifrån.” sa han.
”Vadå gå här ifrån, jag äter ju.”
”Seriöst, jag fattar inte!” sa han högt och plötsligt blev det tyst. Vi kollade på varandra ett tag innan han sänkte blicken.
”Fattar inte vad?” frågade jag tyst. Han suckade djupt och kollade upp. Han flackade med blicken och såg ut att inte veta vad han försökte säga.
”Jag, asså, vad…” sa han men gav upp. Plötsligt ställde han sig hastigt upp och gick.
”Hallå vänta!” ropade jag och sprang efter honom till ytterdörren.
”Du kan snacka med mig så sluta vara så match.” sa jag och tog tag i hans arm. Han ryckte armen ur mitt grepp och såg på mig. hans arga, spända uttryck mjuknade minimaliskt.
”Jag är inte någon som snackar.” sa han. Jag snörpte på munnen.
”Alla behöver tala ut, vad tror du kommer hända?!” frågade jag. Han sänkte ögonbrynen och himlade halvt med ögonen.
”Kom, du måste inte ut än.” Sa jag och drog honom med mig till soffan. Han satt sig lydigt på kanten och såg aningen obekväm ut. Jag granskade honom stilla. Han hade blicken ifrån mig och det var något han funderade över. Visst var han stor och manlig men bara för det betydde det väl inte att det inte fanns saker han behövde snacka om. Han vände blicken till mig.
”Nej jag kan inte, jag..” sa han och tänkte resa sig men jag avbröt honom.
”Sluta, vadå kan inte?” frågade jag. Han satt kvar.
”Det känns så konstigt, vi är väl inga små flickor eller?” frågade han och fnös, det var som att han försökte spela bort det som plötsligt hade blivit så seriöst.
”Vadå små flickor? Är du könsrasist?” frågade jag. Jag visste att det hette något annat men hittade inte rätt ord. Han höjde på ett ögonbryn.
”Det är något som tynger dig, du behöver inte vara så himla manlig och stark att du inte kan berätta hur du känner. För om du vill veta vad sann styrka är så är det just det, att våga visa känslor.” sa jag. Han snörpte på munnen.
”Du kommer ångra att du fick mig till det här.” sa han tyst. Så han tänkte alltså snacka.
”Hur mycket vet du om Amber?” frågade han. Jag blev lite ställd.
”Em.. typ inget.” sa jag. Han höjde på ett ögonbryn.
”Det verkar inte så.” sa han och granskade mig.
”Okej, jag vet rätt mycket. Om Morgan och Amber och om.. ja lite saker.” sa jag. Han lutade sig tillbaka i soffan och suckade.
”Jo, jag anade det då du och Kai verkar ha era små girltalks.” sa han.
”Nu är du så igen.” sa jag.
”Köns rasist?” frågade han som att han gjorde lite narr utav mig. men hans kaxiga blick byttes fort ut till en bekymrad eller irriterad min.
”Grejen är att jag inte fattar, och du och Alicia verkar, ja jag vet inte vad jag ska säga.” sa han. Jag var tyst ett tag. Var det som jag trodde. Ville han ha relations tips utav mig? till och med en sådan som han ville ha ett fungerande förhållande med en kvinna, fast att han verkade så känslokall.
”Menar du att du tror att jag och Alicia har det värsta bra och du undrar varför inte du skulle kunna ha det så?” frågade jag. Han gillade nog inte mitt ordval men det verkade ändå stämma. Jag fick lust att bara krama om honom och säga att allt var Ambers fel, men det skulle nog inte vara någon hjälp till honom.
”Alltså Alicia och jag bråkar ofta men i grund och botten vet vi vad som är viktigt.” sa jag. Han såg lite tafatt på mig.
”Och vad är det?” frågade han. Jag snörpte på munnen. Det var så mycket, vad skulle jag säga och när blev jag kärleksexperten?
”Alltså det är så mycket som är viktigt..” sa jag tyst. ”Är det okej om jag rotar i ditt privatliv?” frågade jag. Han sänkte ögonbrynen. Det var nog inte okej men han sa ju inget.
”Amber… hur ofta hade du tid för henne?” frågade jag. Han såg frågande på mig.
”Ja jag menar, du är ju en upptagen person men avsatt du någon gång tid för henne?” frågade jag.
”Hon var ju med mig på ranchen hela tiden.” sa han. Jag höjde på ett ögonbryn.
”Ja men då jobbade väl du?” frågade jag. Han ryckte på axlarna och jag tog det som ett ja.
”Jag menar, hon kände sig nog lite utanför fast att ni var med varandra hela tiden. En Kvinna behöver förstå att hon betyder något och hon trodde nog att jobbet var mer viktigt för dig.” sa jag. West sänkte blicken.
”Sov hon i din säng?” frågade jag. Han kollade lite undrande upp på mig.
”Och vad vill du ha ut utav den infon?” frågade han skeptiskt. Jag skulle försöka att vara mogen och se på det här samtalet ifrån en annan vinkel, jag frågade ju inte honom detta för att jag själv var nyfiken. Jag ville ju faktiskt få honom och förstå vad som var orsaken. Även om inte jag visste så mycket kanske jag kunde hjälpa honom att förstå.
”Jag menar, om hon inte fick din uppmärksamhet på dagen, fick hon det på natten?” sa jag. West såg väldigt besvärad ut. Han var nog inte precis den typen som skröt med sitt sexliv.
”Nu är det du som är en liten flicka, kan du inte snacka om sånt här?” frågade jag. Han sänkte ögonbrynen.
”Vill du seriöst ha ett svar?” frågade han då.
”Jag menar det är viktigt med beröring och att ha sex, det ska inte betyda allt men det är viktigt. Det är ju också ett väldigt tydligt sätt att visa att man älskar någon, om man inte är någon idiot som gör det till något annat, men det tror jag inte du är.” sa jag. Han kliade sig i håret.
”Det är klart jag vet.” sa han lite avvärjande.
”Ska jag säga vad jag tror var den stora orsaken till varför hon började söka uppmärksamhet hos andra män?” frågade jag. West såg bara på mig så det var nog ett ja.
”Som sagt, detta är bara vad jag tror men.. du uppfattas som en rätt så känslokall person, tjejer behöver värme och omsorg, visst det behöver killar med men i det här fallet var det ju inte du som jagade efter henne.” sa jag. ”Bara för att du har en tjej så betyder det inte att du ska sluta jaga henne. Även om hon alltid vill vara din så uppskattar hon din uppmärksamhet, så är det bara.” sa jag. West suckade. Han var tyst länge och jag gav honom tid att tänka. Tillslut rätade han på sig.
”Och hur ska du se på mig efter det här samtalet!” sa han. Inte precis som en fråga, mer som ett påstående.
”Va? Det spelar väl ingen roll hur folk ser på dig om du inte är sann emot dig själv!” sa jag och kände mig lite upprörd. Det var som att han aldrig tänkt på det, det var något i hans blick om ändrades. Hans hårda yta var nog en karaktär han klätt sig i.