Ljudvågorna skapar ett enormt tryck,
försök att sitta still, det kommer att komma ett ryck.

Du vet när vi färdades i ljusets hastighet,
du sjöng så försiktigt, men dock så konkret.

Det var vackert, så in i rymden.

När vi satt på månen, du spådde jorden,
floder var erfarenhetstecken, alla korten på borden.

Jorden såg så naken ut när du berättat
alla dess hemligheter,
du gick igenom allt, missade inte en meter.

Är du ond eller god,
är det feghet eller mod.

Ska vi mekka en fet,
gjord på månsten och gröna plantor,
dricka absinth tills hjärnan smälter,
och kanske hoppas att jorden ser gladare ut,
kanske lite skönare, lite grönare.

Gå tyst genom livet,
ta allting för givet,
låt det vara så löser det sig.

Det är jag som målar horisonten,
jag låter solen spegla sig i mina ögon.

Allt är så tyst här uppe,
om jag skriker så in i helvete,
så hörs det inte, det är inte lönt,
men det kan nog vara väldigt skönt,
åka ut i evigheten,
skrika ut vad man känner,
långt ifrån familj och vänner.

Fatta vilken makt,
djävulens pakt,
tillsammans skriker vi ut i evigheten,
våran smärta, sargad och sleten,
den kommer att komma tillbaka,
till jorden,
smärta kommer aldrig att upphöra,
orättvist eller rättvist,
vet ej.

Det är så tidslöst här uppe,
känns som om att jag i ögonblicket,
bara försvinner,
men mitt hjärta det brinner,
har satt sitt avtryck.

Du sjöng så försiktigt,
men ack så konkret,
skall färdas genom livet med
en av dom viktigaste,
ödmjukhet.

Kom alltid ihåg dom vackraste ögonblick,
bry dig inte om dom du inte fick.