Jag har aldrig riktigt varit rädd för mörkret,
för det har aldrig varit svårt att "se",
aldrig varit kvarvarande.

Men nu är mörkret ljusare,
går i korridorer,
iklädda kostymer,
fortfarande.

Trodde aldrig att en vacker grekisk Gryning kunde medföra sådant mörker.
Trodde aldrig att Polen ville gå tillbaka i tiden.

Jag har aldrig riktigt varit rädd för mörkret,
men ikväll, ikväll är jag rädd.

Imorgon kommer återigen Gryningen och jag hoppas innerligt att ljuset når ända fram, jag hoppas att ljuset segrar.

Jag tror på medmänsklighet, jag vill tro på mänskligheten,
för om vi inte gör det, varför är vi ens här ?