Del 34 – barndomen.

Kai kollade storögt på mig då jag skuttade fram och tillbaka och rengjorde redskap.
”Carmen, West är hemma!” sa han och såg förvirrad ut. Jag hade klippt sönder bandaget och knutit det ett varv runt kroppen som en provisorisk b:h. Om jag inte behövde kväva mig själv på de sätt jag gjort tidigare med bandaget så varför skulle jag. Men det var nu ganska tydligt att jag inte var en man.
”Jag vet!” svarade jag på Kais påstående.
”Men..vet han?” frågade han chockat. Jag nickade och fnissade.
”Och jag får stanna! Han ska göra mig till mästare!” sa jag och gjorde en klumpig piruett. Kai var tyst och den chockade minen hade inte lämnat honom men sedan skakade han bort den och såg på mig.
”Okej, du måste berätta! Jag kommer till loftet ikväll!” sa han och slängde väskan över axeln och gick in i huset.

Det kändes extra kul att jobba idag. Enligt traditionen var det ofint om kvinnor höll på med rodeo, nu var det bara en sak kvar att bekymra sig över. Kevin. Skulle han berätta för någon? Kvinnor skulle helst hålla sig hemma, ta hand om barn, Laga mat och hela det köret. Finnas där när mannen kom hem och tillfredställa honom. jag var inte skapt för att vara en sådan kvinna och varken Kai eller West hade sagt något om det. De verkade ju inte heller precis hålla sig inom ramarna så mycket. Jag kände mig fri här. Jag skulle minsann se till att Kevin inte förstörde något nu. Han hade ju nästan redan gjort det. Tur att West verkade förstå. Han verkade rätt så elak ibland men ändå när det kom till kritan så märkte man att han var riktigt snäll. Han visste nu och plötsligt kom Alicias ord upp i mitt huvud.
”Jag menar om du nu kommer ur killteatern och ni två klickar så ska inte jag stå i vägen.” hade hon sagt. Om vi två nu klickade. Jag kunde inte låta bli att fantisera men det var dumt att göra det. Han hade inte visat något tecken på intresse och jag skulle bara göra illa mig själv om jag lät mig själv hoppas. Men vad tyckte West egentligen om det här. Att jag var tjej. Jag var så fruktansvärt nyfiken.

”Oj!” var det enda Kai sa då jag hade berättat om Kevins avslöjande om mig.
”Jag har aldrig haft bra vibbar ifrån den snubben.” sa han sedan. Jag skakade på huvudet.
”Men West har inte snackat så mycket med mig idag eller igår.” sa jag. Vi satt i halmen som vi hade gjort den där gången då Kai hade kommit på mig.
”Han har väl lite svårt att ta in det, fast på något konstigt sätt har jag fått för mig att han redan visste att du var tjej.” sa Kai. Jag kollade storögt emot honom.
”Vad menar du?!” frågade jag.
”Ja så som han bettet sig emot dig har han aldrig bettet sig emot någon man… fast inte emot någon kvinna heller..” sa han. Jag rynkade pannan.
”Han kanske bara beter sig så emot Carmen.” sa jag som om jag inte visste vem hon var. Kai höjde på ett ögonbryn och skrattade lätt.
”Men vad tror du han känner?” sa jag tyst. Kai sneglade på mig.
”Jag kan bara ana, jag vet inte så mycket om honom.” sa han.
”Ni är ju syskon.” sa jag.
”Ja fast han har alltid varit stängd.” sa han.
”Varför?” frågade jag. Plötsligt fick Kai ett lidande uttryck i ansiktet.
”Va vadå?” frågade jag som om jag hade sagt något fel.
”Det är en lång historia!” sa han. Jag sänkte ögonbrynen.
”Kai vad är det?” frågade jag och makade mig närmare.
”West har alltid sätt efter mig, han fick ta den rollen då ingen annan kunde.” sa han. Jag var tyst och lyssnade för att få honom att fortsätta.
”Våra föräldrar skildes då jag var fyra. Pappa försvann och mamma flyttade ihop med en narkoman.” sa han. Han kollade tomt framför sig som att han såg tillbaka.
”Han var ofta påverkad och slog oss för minsta lilla, mamma kunde inte göra något så West försökte att skydda mig.” sa han. Jag rös när han berättade och det var som att något tungt la sig över mina lungor. Visst hade jag anat att det kanske var något i West barndom som gjort honom stängd men att det skulle vara något sådant här hade jag aldrig trott.
”West ljög jätte mycket för mig men bara för att få mig att må bra och för att hålla mig borta ifrån allt. Det var inte fören jag var sexton som jag förstod att han hade ljugit när han flydde ifrån huset med mig.” sa han. ”fast att jag aldrig fick känna på det påtagliga hatet som min bror fick så kände jag ändå vilken frihet det var att få lämna det. West började jobba på direkten, han är en sådan som blir bra på det han bestämmer sig för så vi klarade att leva ensamma. Sedan började jag ju göra en del modell jobb och nu är vi ju helt självgående. Jag vet inte ens om mamma lever längre.” sa han. Han bet sig i underläppen. Han höll tillbaka en massa jobbiga minnen. Plötslig hörde jag West röst i huvudet.
”Jag har varit med om värre!” det var vad han hade sagt efter att Lucifer hade stampat ner filen i hans lår. Kunde det vara så att han tänkte på sin barndom? Jag la armarna om Kai.
”Ni behöver inte henne, ni är två utav de mest framgångsrika männen i staden.” sa jag. Jag visste inte vad mer jag skulle säga. Förmodligen hjälpte det inte. Vad skulle behövas för att läka något sådant. Ändå visste jag att Kai hade gett mig en censurerad version utav allt, det märktes på honom.
”Det är lugnt med mig!” viskade Kai. Jag kramade honom hårdare.
”Som jag sa fick jag aldrig känna av det påtagliga hatet, West var alltid där för att skydda mig och han ljög om vad mammas man gjorde. Jag har bara några aningar. Så du kanske kan förstå varför han är så låst. Han är full utav kärlek till andra men han kan inte släppa ut det, inte ens till mig fast att jag vet vem han är.” sa han. Det gjorde ont att få höra allt det här. Det var Kai som skulle gråta, inte jag. Men ändå så brände det i halsen och i ögonen.
”Förlåt.” viskade jag emot hans öra. Jag kunde också förstå Kai bättre nu. Varför han sökte kärlek i allt och alla. Han gömde sina sorger på det sättet. Han kysste mig lätt på halsen.
”Säg inte så, det är inte ditt fel!” sa han. ”Förresten så tror jag att du kan hjälpa West.” sa han. Han brydde sig mer om West än vad jag hade förstått. Men han var ju evigt tacksam för det West hade gjort för honom. Skyddat hans barndom och gett honom tak över huvudet.
”Hur?” frågade jag.
”Du är en fri och omsorgsfull människa, jag tror att du kan ta dig under hans hårda skal.” sa han. Jag trodde inte på honom men jag ville ju hjälpa West.
”Jag vet att du gillar honom och det är allt han behöver, någon som älskar honom för den han är och inte för allt annat som går att älska hos honom.” sa han. Han kramade mig tillbaka.
”Jag skulle gärna ha din kärlek men du älskar West och han behöver den!” sa han. Jag stängde ögonen hårt. Kai, jag hade aldrig sätt den här sidan.
”Jag hjälper dig så prata med mig!” sa han.
”Tack och du kan alltid prata med mig, vad det än är!” sa jag. Han log svagt.
”Jag vet.” sa han. ”Jag klarar mig rätt bra men det gör ont att se på West ibland.” sa han. ”Men han har börjat le mer sedan du kom, annars brukade han bara le emot damer för att inte verka ohövlig.” sa han och skrattade men det lät mer som ett fnys. Jag visste inte om jag skulle le åt det han sa eller bara bli mer bedrövad.
”Jag vill hjälpa!” sa jag med svag röst.
”Du är så söt, jag vet att du vill!” sa han och klappade mig på huvudet. Det var som att han plötsligt hade spolat bort alla känslor men han hade kanske lärt sig att göra det.
”Att du vill hjälpa räcker mer än nog.” sa han och reste sig.
”Klockan är mycket. Förlåt för allt, hoppas du inte mår dåligt!” sa han.
”Sluta, tänk inte så!” sa jag upprört. Han log svagt.
”Okej, jag ska minsann se till att du får din dröm snubbe.” sa han lite retsamt och blinkade. Jag rynkade på näsan åt honom.
”God natt Kai.” sa jag. Jag visste inte vad jag mer skulle säga men Kai visste att jag brydde mig.