Din grav är ett löfte om tårar,
ett rop på förändring i en instängd värld.
Luften darrar av modernistisk ångest
från en stad så tärd.
Katten jagar
sin svans. Vilken tragik
vi ser i människans kamper --
en död taktik.

Varför dras ljuset
till oss, vi längtande
som inte vet att se
ljuset för vad det ger?
Ljus, lämna oss, låt oss dö
i mörkret du bebor,
i mörkret där ljus
är det sista som vi ser.

Det har slagit mig till marken
med makalös kraft,
tryckt ner mig i gyttja och grus
skrapandes längst min rygg.
Från min skamvrå såg jag mörkret
där dina offer
inte längre lever
och där ingen sover tryggt.

De har byggt murar, de ville väl,
våra träd huggs ner och bärs bort till slottet --
ett nytt hem vi har fått.
Vi ser och hör våra givna skäl,
vi avsäger oss vår väg och brottet
som vi aldrig någonsin begått.

Han tog min hand utan att förklara
att jag hade en skuld att betala,
att vi hade samlats för att bevara
det mörker som var värt att försvara.
Våra blickar möttes i en brand
i ett flyktigt fantasiland,
dansandes i Guds utopiska brand,
ty vi greppade ingens hand.
Allt var rent, allt var klart, allt var lugnt
mitt i striden
och alla andades tugnt --
han äger tiden.

Vi växte upp i dess aura
och såg de slagna
offra värme för ett ljus
som kylde med sin kraft.
Som en pliktens slav
fick det oss att stanna,
slänga ut det från vår hall --
ingen ohälsa vi haft.

Men våra hallar de blev
till en hjältarnas minnesplats,
ty deras fötter
har aldrig slutat pressas fram.
Deras smärta blev vår
och deras glädje blev sommar.
Våra sinnen brast
och vår leda den brann.

Här står vi stilla
i ensamhetens hallar
och väntar på att dörrarna
ska öppnas och upplösas.
Vi vill också veta
vad som hände med vårt folk.
Vid ljusets vattendrag
ska synderna omprövas.

Vi höll varandra vid handen
på gator och torg.
Ingen såg mörkrets renhet
som åts upp av en ändlös sorg.

Allt var tomt och dystert
för de beslöjade.
Vi höll fast vid tron att mörkret
kunde se deras fördömande.

De drömde om en framtid
som visste och förstod.
Vi var vår egna spegelbild
ty ingen av de andra log.

Morgonen danas i höstens ljus,
vid dörrposten finns nu en damm
och så småningom ser vi mörkret dö
och syrerik jord tränga fram.

Vi ser Gud skapa världen på nytt,
vi ser skönheten i åskans kraft.
Allt är farligt, allt är varmt --
hela världen blir en mötesplats.

Var var vi när själarna brann inom oss,
varthän reste vi då, nordanvind?
Vi ser löv falla ner mot en frostig mark
och begravda tårar mot vår kind.

Vintern är kommen, men min själ ler,
jag ser frusna källor i skyn.
Murar har rasat och striden är här
och du håller min hand genom dyn.

Jag ska lyfta min blick från all smärta
och rensa upp vid din grav
ty ditt hopp och din styrka gav oss modet
att segla på dina tårars hav