Jag har sett många bilder
på lekparker och glada småbarn
där någon skrivit "väx inte upp, det är en fälla"
och tummarna på Facebook är otaliga.

Mitt liv är fyllt av minnesbilder:
en hund, en mor, en väderkvarn -
det där vanliga formella
som borde göra oss så saliga.

Men jag är en av dem som led,
som inte ville bli stor
så att jag kunde äta glass
alla dagar varje vecka.

Jag var en av dem som bad om fred
för min tystade bror
som var rädd för min klass
och att jag skulle väcka

vreden hos en vuxen man
som inte kunde sluta.
Rädd att min kärlek skulle märkas
och att jag skulle försvinna.

Nu är jag vuxen och kan
leva livet, alltid (oftast) njuta,
behöver inte längre påverkas
av religiösa galningar som vill påminna

mig om att jag är fel,
att min kropp inte är min egna,
att jag är ägd och ska vara tyst
och offra allt som jag har kärt.

Vuxenlivet är ett spel
men vi är inte längre livegna.
Nu väljer jag själv hur jag vill bli kysst.
Jobb och räkningar, det är det värt.