Jag känner det,
det ligger runt mig,
blir galen.

Jag vill bara flippa sönder,
hoppa genom tid,
säga sarkastiska saker,
med glimten i ögat
så att du blir galet irriterad,
men inte sur.

Jag vill bara gråta,
det är svårt att förlåta,
sig själv.

Insikt,
existerar i gårdagen,
men det är inte detsamma idag,
inte alltid iallafall.

Jag kan säga en lögn,
i ärlighetens namn,
brutalt ärlig,
vad fan är det.

När jag hör ordet tid,
så tänker jag på världen.