Om jag förföljer dig,
likt solen och månen,
cirkulerar dig på något sätt,
men inte för mycket,
bara lagom så att det känns rätt.

Dagens riddare med ett kaotiskt, infekterat hjärta.

Om jag fick skogen att sjunga,
träden att gunga,
improviserade lite,
nynna på en egengjord melodi,
som gjorde naturen fri,
skulle du då bli rädd.

Nattens riddare med grönsprängda ögon.

Om jag besegrade döden,
vid slutet av havens flöden,
viska något i örat,
som fick hans ögon att märka mig för evigt,
har jag då sjunkit till samma nivå.

Livets riddare med hjärtat som vapen.

Om jag hoppade utför en klippa,
skulle det varit skönt att slippa,
eller skulle jag bli han som vågade,
han som försvann,
något som bara han kan,
skulle jag få en stämpel,
eller bli ett bra exempel.

Dödens riddare med hatet som armé.