Det som får plats. Det som inte får plats allting får plats. Utrymmet utvidgar sig utåt. Alltid. Utåt finns ingen gräns. Alltet har inga konturer. Det som ryms i mig ryms också i dig. Jag närmar mig nu. Kommer allt närmare plagiatet av det som väntar på att skapas. Ensam är jag ingenting. Med flera är jag intet. Bara i min enskildhet kan jag skapa: att släcka att tända upp igen. Vad får man. Vad får man inte? Vad bör man?
Ingenting.
Det finns inte en enda naturlig regel i universum. Allt sånt är skapat. Allting är jag själv och jag får plats. Alltid. Att släcka ut det inkonstanta är min förutsättning. Att ta hand om det obeständiga är mitt livsrum. Allting får plats: kärleken till hatet hatet till kärleken. Det goda rymmer det onda. Desarmerar kärleken. Upplyfter dess motsats.
Och vad är kärlekens motsats?
Inte det onda det onda är endast frånvaro. Bara frånvaron av kärlek.
Och jag är bara frånvaro.
Varenda cell bölar ut sin ensamhet.