Längs ett tågspår mitt hjärta slår. Slår och slår för varje år och för vart slag det fälls en tår.

Det var en dag precis som denna, vi hade satt mål att komma till Gränna. Vi skulle dit för ett ack så sorgligt avsked, från din gamla pappa som mot cancern stred. Vi hade hittat en bra plats får vi tro, där far din tillslut skulle få sin ro. Väl där skulle du kunna lämna ditt hjärta, borta från verkligheten, borta från all smärta. En alltför hemsk verklighet var, att inte fått se dig le på flera dar. Var dag var den andre lik, du grät på vårt rum till deppig musik.

Vi tog min bil flera mil. Tills kom ett spår där flera tåg ständigt går. Jag sade ett skämt i hopp om nåt skratt, du svarade inte, du verkade matt. Det var inga bommar just denna gång, så vi körde utan att tänka för vi var på språng. Tåget kom och med oss krocka, sen låg du där i sätet livlös som en docka. I ditt sovande ansikte jag kunde klart se, att dina läppar formats och fått dig att le.

Efter en timme ambulansmännen sa, att du aldrig mer skulle må bra. Dom tröstande på axeln lägger en hand, utan ett ord jag faller ihop som sand. Vid din fars grav, lärkor så pigga och alldeles bredvid nu din kropp ligga.

Nu gråtandes var dag jag be, att jag än en dag ska få se dig le.