Det handlar kanske bara om slumpen, om lotteri, eller om ren tur (otur?).
Den kan även handla om något annat men vad det skulle kunna vara vet jag inte (tror jag).

Han råkade bara behöva köpa mjölk samtidigt som jag... vi gick in i varann vid frysdisken med glass och vi var båda sugna på Ben & Jerrys Chunky Monkey... vi skulle tydligen ta samma tunnelbana... fattar du att han var på samma krog som jag... och sen hade han börjat träna på Worldclass han också!?

Slumpen. Den är ganska övertydlig ibland den där slumpen. Tröttsamt övertydlig. Ibland blir det nästan helt patetiskt övertydligt som om jag skulle skriva det här MED VERSALER. Jag gillar inte att skriva med versaler, inte ens i början av en ny mening gillar jag att skriva versaler. Stor bokstav. Övertydlighet som inte lämnar nåt endaste litet till fantasin och inte triggar igång ens en tillstymmelse till eget tänkande. Jag skriver självklart första bokstaven i en mening med stor bokstav. Men jag tycker ändå att ibland kan det räcka med punkt.

.

Jag vet att alla människor får ut olika saker av att umgås med olika människor. Jag om någon vet det. Jag har en vän som jag kan prata om bilar med, han kan nämligen det mesta om motordrivna fordon. En annan vän, eller jag borde nog kalla honom för en bekant, med honom pratar jag om livet och känslor och såna grejer. Och sen finns det grabbarna på innebandyn och tanten i kassan på Konsum och dom på jobbet och en och annan gammal klasskamrat, fast nu för tiden hörs vi mest på Facebook. Och så är det du då.

Du, du, du... Jag började bli rätt trött på dej också om jag skulle vara helt ärlig. Vi hade sagt till varandra att vi alltid skulle vara helt ärliga mot varandra. Jag antar att det handlade om slumpen (igen) att vi faktiskt inte höll vad vi lovat. Jag antar att det bara var tillfälligheter, summan av olika slumpmässiga tillfälligheter som gjorde att vi dolde, tassade, ljög och skyllde på varandra, på andra och på slumpen.

Jag valde att ta upp det här med en polare, Stefan, han som jag kan snacka känslor med. Han fattade väl typ vad jag pratade om och vi diskuterade saken en stund utan att komma fram till nåt vettigt, sen var han tvungen att dra iväg till sitt jobb. Han jobbar kvällar och nätter på ett gruppboende för utvecklingsstörda. Det passar honom. Innan han drog sa han ”hörru, vi tar en kaffe och snackar vidare om det här en annan dag.”

Veckan efter var det alltid långa köer i kassan på Konsum, MedMera-klubben hade tydligen skickat ut nåt erbjudande om rabattprocent...

Vi hade häcken full på jobbet, chefen hade bestämt att det gamla faktureringssystemet skulle bytas ut mot ett nytt och modernare. ”Det blir mycket smidigare när ni väl lärt er hur det funkar.” sa chefen och lämnade en påse Kanelklipp i fikarummet.

Den här saken har väl inte mycket gemensamt med vare sig förgasare, tändstift eller hur ofta man bör byta olja och kolla lufttrycket. Jag pallade inte ens göra ett försök.

”Hörrni, tror ni egentligen på det här med slumpen?” sa jag sådär liksom i förbifarten samtidigt som jag kastade ifrån mig min svetthandduk på golvet under omklädningsrummets slitna träbänk. Exakt under den plats där någon ristat in ”Sandra 8B älskar Kevin 9C” och ”sug kuk”.
Jag tror inte att någon hörde vad jag sa, vi hade just förlorat en viktig match och alla hade väl sitt att tänka på...

Veckorna gick, flera stycken faktiskt. Hade någon frågat Socialstyrelsen hade jag nog rökt och druckit alldeles för mycket, och förmodligen sovit för lite. Jag hade fortfarande inte fått kläm på det nya faktureringssystemet och Konsum lockade med nötfärs (irländsk) för 39.90 kilot. Innebandyn gick sådär, vi hade åkt ner en division på grund av den där skitmatchen och nu funderade vi i laget på om vi skulle byta tränare.
Jag hade ställt av bilen, den funkade ändå inget vidare och eftersom jag mest åker kollektivt tyckte jag att det var lika bra.

Och så var det den där förbannade slumpen.

Du satt ensam vid ett bord och bläddrade på mobilen. Då och då doppade du omsorgsfullt en bit sushi i den lilla skålen med soya. Och även om jag inte såg det så tog jag liksom för givet att du inte börjat använda wasabin. Ingefäran låg som vanligt prydligt inrullad i sin servett vid sidan om tallriken. Jag tvekade i dörren en kort sekund men eftersom jag redan öppnat den, eftersom bjällran på dörrhandtaget redan pinglat insåg jag att du strax skulle vända dig om och se mig.

Du vände dig om. Du såg mig.
Resten vet du.