”Det är så jävla svårt”, säger du.
Jag stirrar på ett ingenting bortanför dina ögon.
”Fattar du hur jävla svårt det är? För mig? Just nu?” fortsätter du, allt jag kan tänka på är skogen, svart mot den nattblå himlen. Och mot månljuset.
Du låter monologen gå vidare, ”det finns fan ingen rättvisa i det här, det är ju helt jävla sjukt att det kan få vara på det här sättet.”

Grantoppar, tallkronor och björkarnas sirliga penseldrag. Tänk, det blev vår ändå, till slut. Jag vet att vitsipporna vaknat, att allt, allt, vaknar omkring oss, i detta nu öppnar alltet sina ögon och blinkar yrvaket mot samma himmel som jag ser.
Du är tyst nu. För en liten, kort stund är du tyst och allt annat är också tyst, så ofattbart tyst. Jag är också tyst, tills jag ovant öppnar min mun och säger ”jo jag förstår.” Min röst är ovan vid att tala och låter skrovligt hes.
Du betraktar mig i den utsträckta tystnaden. Dina ögon är blanka speglar och jag ser skuggorna av mig själv i dem när jag till slut vågar möta din blick.
Det gör alltid lika ont. Dessa speglar, jag ser alltid mig själv och all min egen smärta i dina speglar. Det kan låta klyschigt, fånigt, men det är så det är, det är så det känns i mig. Jag rår inte över mina känslor, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig att göra det. Det är så mycket som känns i mig. Jag är mina känslor på samma sätt som dina ögon är speglar som visar mitt rätta jag. Jag är konturerna av min egen skugga. Jag är diabilder projicerade på dina blanksvarta ögondukar. Jag vet att varje känsla du bär kommer att skugga min spegelbild i dina ögon, riktas tillbaka mot mig själv och försätta mig i samma sinnesstämning. I exakt samma sinnesstämning. Jag är rädd för dina ögon. Jag är rädd för alla ögon. Jag är rädd för att se. Se sanningen i vitögat. I dina svarta ögondukar.

”Du förstår?” säger du och jag känner hur jag släpas tillbaka in i nutiden och sanningen. In i verkligheten. Jag nickar tyst, min strupe alltför skrovlig och hes för att kunna tala ännu ett enda ord.
”Ja”, väser min strupe. ”Nej”, svarar mitt inre och jag inser inom bråkdelen av en sekund att jag talat högt.
Du höjer ett ögonbryn och tittar på mig alltför länge. Jag skruvar på mig, flackar med blicken och försöker förgäves hitta fokus på trädtopparna igen.
”Ja, nej?” säger du och jag känner igen det där tonfallet, jag känner igen skärpan, stålet, allt det vassa och skärande. Jag vet att det kommer att göra ont, snart och alltför snart.

Du säger ingenting mer. Du talar inga ord och ur din mun kommer inga ljud. Du är så tyst att jag önskar att jag kunde skrika rakt ut bara för att överrösta alla dina osanningar som du tänker. Som dina spegelögon talar, vrålar och hånskrattar. Som gör mig liten och ännu mindre än så. Som piskar min kropp randig, som skär av mina fötter och gör att mina ben viker sig.

Jag ligger på golvet. Som alltid. Mina ögon mot den kalla, ovänliga linoleummattan. Spegelbild i dina ögon. Grantopparna sträcker sig upp över det nattblå och färgar allt svart. Blunda mig ljus igen. Så svart.