Jag tror du står där i dörröppningen igen. Du verkar ha samma kläder som vanligt men din kropp är utbytt mot någon annans. Jag kan känna igen ditt kroppsspråk, ditt sätt att gestikulera när du talar, men jag undrar vems rösten är-den som nu talar till mig. Ordvalet är detsamma, språkmelodin likaså, det är något utöver dessa som inte stämmer överens med mitt minne av dig.

”Lyssnar du på vad jag säger?” säger din nya röst med samma skarpslipade tonfall som du alltid får när jag snavat över mina brister. Jag upprepar dina ord inom mig, trycker frenetiskt på repeatknappen för att lista ut vems röst du lånat.
(”Lyssnar du... Lyssnar du... Lyssnar du på vad jag...”)

Du har lämnat platsen i dörröppningen, jag kan känna hur du närmar dig. Det knarrar i den tredje golvplankan och även i den femte, du stannar till på den sjunde.
”Kan du inte säga det igen?” viskber jag dig, ”jag kommer på det snart.”
Ett långsamt, tvekande knarr hörs från nummer sju när du förflyttar tyngden från vänster till höger.

”Jag vet inte vad det här ska vara bra för”, säger du och flyttar dig mellan höger och vänster igen, ”du är lika underlig som förut, jag förstår mig inte på dig.”
Jag fnittrar fram, ”är det jag som är underlig när det är du som blivit utbytt?”