Det kan vara så att det går bra nu. Det skulle kunna vara så men jag vet varken ut eller in. Inte nu längre. Det ligger som dimridåer av tveksamhet runt hela min kropp och jag vet inte hur jag ska kunna skingra dem. Jag andas ut, ut och åter ut. Jag blåser och flåsar och försöker hitta klarhet men allt är likväl rökigt, mjölkigt. Överdos, av syre, jag ligger på golvet och flämtar, kryper ihop på den smutsiga trasmattan, vrider mig i fosterställning och kvider tyst. Jag önskar att du kunde komma och resa mig, ta mig under armarna och lyfta upp mig. Du skulle tala till mig med det där tonfallet som får mig att vakna, du skulle säga alla dina ord och jag skulle bli mig själv igen. Efter en stund skulle du gå ut ur rummet så att jag fick tid att samla ihop mig. När jag var klar skulle jag gå och leta upp dig, förmodligen skulle jag hitta dig sittandes i soffan. Då skulle jag kunna föreslå en kopp te. Du skulle nicka jakande och jag skulle koka te och tycka att vattenkokaren aldrig någonsin varit så långsam. Jag skulle välja svartvinbärste till mig själv och till dig skulle jag fylla en tekula med örtblandningen du torkade i somras. Vi skulle sitta tysta bredvid varandra i soffan och jag skulle inte veta vad jag skulle kunna säga för att tacka dig för att du återigen räddat mig från mig själv.

Du skulle rädda mig från mig själv, som vanligt. Sedan första gången vi träffades har du hjälpt mig att finna vad som är självklart och enkelt. När jag krånglat till allt och även mig själv, då har du funnits där och rett ut begreppen åt mig. Så många gånger att jag inte längre kan räkna dem, så många gånger har du hjälpt mig att leva rent och klart. Du har kanaliserat min vrede och förvandlat den till styrka att kämpa för det som är viktigt. Jag som alltid haft svårt att se vad som är självklart. Jag har flamsat omkring och varit barnslig, lagt min ilska på småsaker och mina pengar på ytligheter och onödiga ting.

Jag behöver dina händer nu, dina starka armar. Åh, som jag önskar att du var här, lyfte upp mig från den smutsiga trasmattan, skakade mig hårt och talade bestämt till mig. Du skulle kunna berätta för mig vad som händer just nu. Du skulle kunna säga dina kloka ord och jag skulle nicka tyst och gråta tårlöst. Jag skulle ta emot din kraft och använda den till att skärpa ihop mig och ta mig samman igen. Det här är så fruktlöst, så förbannat kontraproduktivt och jag vet inte varför det händer igen och igen. Du säger att jag väljer det och det är förmodligen så även om jag inte kan förstå varför jag skulle vilja välja att ligga här. Mattan är så smutsig, golvet är så kallt, ihopvävda tygtrasor och en tunn linoleummatta är allt som skiljer min hud från den kalla betongen. Varför skulle jag välja detta? Jag behöver dina svar nu, just nu. Jag vill att du läxar upp mig, jag önskar att du kunde komma och berätta för mig. Vad jag ska göra, hur jag ska leva, vad jag ska bli.
Nu när du inte längre är här.