Du gömde dina tårar bakom ljudtäta väggar och avböjde varje gräl, tränade på ditt leende, det skulle vara ömt och fint och bländande vitt så som du lärt dig. Övningen var inte enkel, för du var tvungen att titta på dig själv i spegeln och spegeln, nej, spegeln den var aldrig din vän, eller hur?
Men du stod ut och du log mot din avbild, den groteska bild du målat upp för dig själv, och orden ekade genom ljudäta väggar i en lägenhet ingen nånsin besökte för där fanns bara du och dina speglar, du och dina intorkade tårar på väggarna och ingen kunde komma in för de skulle se, de skulle se att du inte var okej.

Brödet som aldrig lämnade påsen och fick en illamående färg, mjölken som stod framme och luktade surt, och du som satt framför dina speglar och log för dig själv, ignorerande rösterna inom dig som sa att du inte duger för det här. Inte ens le kan du göra rätt. Nej, spegeln var aldrig din vän.

Och du gjorde som alla andra och låste in dig själv och ibland såg du ut genom ett fönster och såg folk på gatan och du tänkte att alla har ju låst in sig och ändå är folk ute på gatorna så vilka är de galna egentligen? De som låst in sig är majoriteten och minoriteten går ute på gatorna så enligt den demokrati vi har här i landet så borde de vara galna, de som går omkring där och inte ler i speglar, de är de galna.
Sen lämnar du fönstret, nöjd med vad du såg, bara för att se dig själv krympa till en liten fågel med ett leende så stort framför din spegel.

Och du tänkte att snart är du så liten att du kan flyga iväg för evigt och inga röster ska säga någonting, inga ord kan såra dig mer. Ingen kan döma dig mer för vad du inte klarade av att vara och du kommer vara så fruktansvärt fri. Och friheten har inga speglar, för du vet, spegeln var aldrig din vän.