Jag sitter vid ett bord med en stor kaffe i handen - funderar över livets kval. Jag tittar mot ingången. Där står en man. Han är sliten och ovårdad, sprider odör omkring sig. Han bär plastkassar i händerna. I hans ansikte syns spåren av de år som gått. Hans liv verkar ha varit en enda stor motgång. Det avspeglar sig med tydlighet i hans yttre. Han går framåt mot kassan. Han beställer endast en liten kaffe. Han söker med blicken efter en sittplats. Han sätter sig bredvid mig. Människor reser sig upp och går. Jag sitter kvar. Vart ska jag annars ta vägen?

Utanför står träden i full blom och breder ut sina grenar. Mannen har nu böjt sig framåt med händerna för ansiktet som om han gömde sig för världen. Han mumlar något medan jag skriker mina ljudlösa skrik. Han reser på huvudet och jag möter hans blick. Men han ser mig inte. Han rymmer bort medan jag väntar på att bli hämtad.

Grå - blå. Denna tomhet - mitt i denna förvirrade folkmassa som springer än hit och än dit men ändå bara vidare medan mannen - denna vandrare drar bort. Men den blicken som jag mötte gjorde avtryck likt rosen som vissnat och sina blomblad spridit.

Jag ser dessa blad virvla i denna ödesmättade luft. Reser mig och går ut samma väg som vandraren kom. Han är hemlös. Hans hemlöshet avspeglar sig i min själ.