Det var länge sedan vi for
så länge sedan vi lämnade
rötterna som närde oss
i ett decennium och som var mitt hem

Ifall väggarna skulle prata
så skulle ni veta
att parkettgolvet i vardagsrummet
var det min pappa som lade in

Det var också där som jag gick
min första darriga steg
liksom min syster gjorde
ett år innan mig

Trädgården som nu känns öde
var förut fylld med barn
när vi satt runt en röd bänk/bord
som vi byggde ihop tillsammans

Vi drack saft där, saft som mamma gjorde
av bären från buskarna invid staketet.
Vi åt bullarna vi hjälpt till att baka ut
och som kanske blev obetydligt brända

Sovrummet längst bort på övervåningen
var mitt och syrrans. En matta med gatsystem
och ett barbie hus med bil och häst
brukade vara mina favoriter att leka med

Lekparken som låg bakom vårt hus
var platsen vi blev cowgirls och indianer
och syrran band fast mig i ett träd
för att sedan lämna mig där ett tag

Men det är inte mitt längre
Minnena är det enda jag har kvar
från tiden jag var oskyldigt lycklig
men rummen förändras, och så har jag

Barbie i julklapp gör mig inte glad längre
jag skrattar inte längre lika enkelt
eller gråter lika rent som förut
Mina känslor är grundare på något sätt...

Jag trodde inte att jag skulle sakna det
men vet nu att det var fel
För det huset gav mig säkerhet och värme
tillsammans med en familj och vänner

Det var en samling trä och tegel
men i väggarna finns mina minnen
och jag kan gå igenom rummen
när jag blundar, och jag ler lite

Huset gav mig en grund och tillflykt nu
som jag kan rymma till när jag vill
Jag kan bli sju igen och sitta på min matta
lekande med en leksakshäst som egentligen är borta