Igår var du inte ens en millimeter ifrån mig, nu är du 80 mil ifrån mig och det dödar mig långsamt. Jag har aldrig saknat någon såhär mycket och det kan jag lova. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig här. Du är 80 mil ifrån mig och jag mår fan inte bra utan dig. Jag vet att du behöver mig med och jag vet att jag vill och jag ska åka till dig innan sommaren är slut. Jag orkar inte leva 80 mil ifrån dig i ett helt år till. Det är 12 månader och jag klarar knappt en dag, jag fattar inte hur jag ska kunna orka. Jag sitter och gråter hela tiden för att du inte är hos mig. Jag har ingen kraft kvar längre.

Du gav mig hopp och kärlek som ingen någonsin har gett mig innan. Jag har aldrig blivit älskad av någon på detta sättet innan, aldrig. Varje dag som jag vaknade så kramade du om mig och kysste mig. Bara att få sova bredvid dig och få känna din kropp emot min, det var helt underbart. Att släppa taget om dig och låta dig gå på tåget var en av dem svåraste sakerna som jag har gjort i mitt liv.

Det gjorde så ont när du klev på tåget och åkte hem igen efter en vecka hos mig. Att släppa taget och låta dig gå gjorde så ont, och nu när du är borta gör det ännu mer ont. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få träffa dig igen det är det som är det värsta. Jag vet inte om jag kommer att få träffa dig igen. Denna veckan har varit underbar, på gränsen till perfekt.

Mina tårar bara forsar ner och jag vet inte längre någonting förutom att jag behöver dig och jag älskar dig så himla mycket att ord är inte bra nog för att beskriva det. Jag kommer att åka 80 mil för att träffa dig igen, jag skiter i hur mycket det kostar och hur lång tid det tar, jag måste få träffa dig igen. Annars vet jag ärligt talat inte vad jag kommer att göra.