Förlåt. Jag är inte meningen. Jag ska bli mera känslig. Sensiblare. Som små spröt ur huvudet. Som snuddar och skyggar tillbaka. Sån ska jag bli. Så att alla tål mig. Jag ska göra mig underdånig. Som en jordlös. Stadslös. Papperslös ja jag ska bli akutsjuk. Bli omvårdad. Inbäddad. Insyltad. Få slangvård. Dropp och eter. Kollösning i magen mot för tidig död. Om någon hittar mig. Om någon undrar. Kan det vara så? Att någon undrar då? Om jag hastigt insjuknar? Som av livsleda? Plötsligt. Blir patient på försök. Mitt allra första seriösa. Halvlama. Förtvivlade tama. Som ett slags tema då. Ett ständigt återkommande. En lång suck i en ännu längre korridor. Eller som ett torrt litet upptåg bara. Ett frispel för livet. Ett tuppjuck för evigheten. Vad vet jag? Nej inte bara sådär. På fullt allvar: vad vet jag? I kursiv om det gick för sig. Vet jag någonting egentligen? Inatt tänkte jag på Gud. Om Honom med stort H. Versal som ni som gick i skolan säger. Jag tänkte likhögar. Jag tänkte på såna högar av barns kroppar. Och på Gud i dessa sammanhang. Gud ja Han är maktlös eller också allsmäktig som ni som har gått i skolan har fått lära er och då låter han bara allt ske. Nu skrev jag han med litet h. En så kallad gemen. Det vet jag trots all min brist. Och då är Gud ingen vidare Gud att ha? Såna tankar. Väldiga tankar. Oerhörda. Tankar större än huvudet. Än hela kroppen. Tankar stora som stearinskuggor som slår in i alla väggar. Och att försöka somna då. Ovanpå en sån gudlöshet. Som nästan känns som ett kok stryk. Att försöka snörvla i sig lite sömn genom näsborrarna. Sömn som aldrig aldrig aldrig aldrig låter sig fångas. Nej det är inte lätt att vara så tung. Tyngre än sig själv. Tyngre än hela sin omkrets av mörka tankar. Plus ett kilo blir 113. Och tretton betyder otur i alla kulturer. Utom hos samerna som inte lär ha någon.