Trummornas dunkla dånande vibrerade i marken och fortplantade sig utmed insidan av hennes lår och tände en rasande eld i hennes höfter och händer. Det brann i kroppen. Dansen måste ut. Den ville sig självt. Violinens smeksamma vemodiga harmonier mjuknade sinnet i melankoli i hennes händers ömsom finstämda ömsom aggresiva gester.

Männens blickar hungrade efter att få äga denna eld. Tämja den. Kuva den. Göra den till sin. Att värma den egna åtråns flackande sken i hennes flossande brand. Släcka allt i hennes fulländade kvinnlighet.

Hennes puls steg i takt med dalande mörkrets längre skuggor. Brasan kastade mjuka svettpärlor i hennes ansikte där sinnligheten rann i strida floder.

Sensuell, vacker, ohämmad brann hennes kärlek till det fria. Till det vilda. Till det otämjda. Lockelsen och förförelsen övermannade alltid hennes längtan.

Männens lust skymtade tydligt för de andra kvinnorna. De var förvisso vackra eller behagfulla eller mjuka och kvinnliga. Men ingen av dem ägde hennes eld. Elden som fick männen att ohämmat slicka sina läppar och stöna av lust när dansen förförde deras sinnen.

Avund, ilska, avsky och hat vandrade som en girig gumma mellan kvinnornas tungor. Se på slinkan. Att hon inte skäms. Bjuda ut sig som den slampa hon är. Tvi. Ruvande i skuggor närdes kvinnornas avund

Dansen tvingade hennes fötter att virvla, storma, rusa, förföra. Extasen bultade i hennes puls. Bjöd henne ut på farligare mark där hennes höfters rullning och bröstens skuggor spelade i männens hetta. Spelade närmare och närmare dansens höjdpunkt i total fulländning

En man rörde sig närmare den sköna. Hans glöd lyste. Drog hennes i sin famn. Tryckte hetta mot hetta. Eld mot eld.

Stormens öga virvlade närmare och närmare. Ohämmade mötet i dansens virvlar rörde dammet vid deras fötter. Och elden brann häftigare och häftigare.

Trummorna dånade. Violinen rasade allt snabbare. Allt var ett enda hav av eld och skuggor och dans och damm och svett och lust.

Och kvinnornas iskyla.

Extasens trans eroderade fullständigt de två i orkanens öga. Utpumpade föll de i varandras armar och segnade tömda på eld till den torra marken.

Bortom allt vett och sans i eldens och stjärnornas ljus avtog så sakta hettan.

Leende möttes blickar som tack för den ljuva stunden. Smeksamma vänliga händer berättade om förtrolighet i mötet.

Kvinnorna såg och deras beslut formade ett öde värre än döden.

Hon skulle inte längre få resa med dem. Hon skulle bli en sån som aldrig fick ro.

De skulle berätta om den farliga för alla de mötte

Så ingen man längre tändes av hennes eld.

Hon skulle bli den som alltid vandrar

Bort