Inte en endaste undgår det. Inte en endaste ensam sömnlös natt undgår mina tårar. Stilla blänkande pärlor som sakta, till en början lite ryckigt, letar sig ned för persikokinder. Sorgen finns i hela ansiktet, den gapar mot världen med ett förvridet minspel, kroppen skälver krampaktigt. Men den hörs inte. Jag måste trycka ansiktet mot täcket och händerna, och hålla emot, trycka ner sorgen tillbaka in i kroppen. Varenda muskel kämpar för att stämbanden inte ska ge ifrån sig något ljud.

Och jag läser om och om igen texter som får gråten att ta ny kraft. Jag läser och gråter. Slår själen gul och blå, river och rispar små små sår i hjärtat. Och jag önskar att jag kunde ringa dig, att du kom hit och slet texterna ifrån mig. Jag önskar att jag kunde vända mig själv ut och in inför dig.

Jag viker hundhörn på sidor i böcker, då det hugger till i bröstet när jag läser. Sen läser jag det om och om igen när jag är ensam, tills jag brister ut i gråt. Och jag slår mig gul och blå med orden som rör mig alldeles inne i hjärtat. Det är en sån fullkomligt okonstlad och ärlig gråt, oskuldsfull och uppriktig. Lika fri som en vind, ibland som en orkan. En undervattensvåg som når tsunamiproportioner när den närmar sig stranden.