Skrattet var rått och innehållslöst. Ekade i rummets sargade tystnad. Du kan inte fly sa blicken från de hårda kalla ögonen. Jag äger dig. Vare sig du vill eller inte.

Två steg senare hördes tv-hallåans entoniga rikssvenska rabbla kvällens begivenheter. 

Disken travades omsorgsfullt i respektive högar. Tallrikar till höger. Glas till vänster. Bestick direkt i hon och resterande större kärl på spisen i hörnet. Omsorg och ordning. Så viktigt. Fick inte smutsa ner. Inte söla när hon åt. Inte låta när hon tuggade. Inte smula på duken. Allt på sin plats i räta led. Överallt. Disciplin i skåpen gav disciplin i sinnet sa han alltid. Disciplinera mera och ett rungande skratt.

Ta en titt på kläderna lite snabbt. Fick ju inte vara skrynkliga vare sig på eller de hon hängde i skåpen. Alltid disciplin. Kläder, hår, naglar och smink. Allt var i ordning.

En suck av lättnad.

Disken klar. Bordet fint. Allt var exakt där det skulle.

Fingrarna trevade ännu en gång över kjolens släta yta. Strök en vild hårslinga som ostyrigt letade sig bort från den strama frisyren. Precis vad det inte fick. Inga hårslingor fick rymma.

Tv:s volym var hög. Hjärtat vibrerade av ängslan. Var han redan så pass onykter. Det var ju så tidigt än. Hon kunde ju inte smita in och lägga sig redan halv sju. Det fick hon inte. Han skulle hindra henne.

All tvätt var struken. Golvet blänkte. Allt putsat och dammat överallt. Fanns det verkligen inget att lägga händerna på en stund till. Bara en liten stund till. Gode Gud ge mig något att syssla med. Om så bara tio minuter.

Skrattet ökade i volym från soffan. Slungades som ett inferno mot hennes trumhinnor. Det fick inte vara så. Inte det skrattet.

- Kom hit nu, sköt han från soffan.

- Vill mysa lite. Kom och sitt i mitt knä.

Andningen upphörde på väg ut med hans ord. Fick inte luft. Det ringde i öronen och trycket över bröstet hotade spränga henne i beståndsdelar.

Ett steg i taget. Så sakta som möjligt. Mot det oundvikliga. Komma ihåg det hon inte fick göra. Inte spjärna emot. Men inte vara för villig. Han ville leka. Sa han.

Hans knä var så hotfullt nära nu. En fot till och hon satt på hans högra ben.

Innan hon hann reagera var hans hand under hennes kjol och snabbt tryckte han in ett finger djupt i henne.

- Min hora. Mmm.

Vandringen i hennes inre ökade frenetiskt. Flåset i hennes öra i spritångorna fick henne att sitta alldeles stel. Inte blunda. Det fick hon inte. Inte fly.

Snabbt ryckte han upp henne på fötter och slet av henne trosorna. Blottade henne helt när kjolen slängdes upp över hennes rygg. Bryskt tryckte han hennes huvud mot soffan.

- Stå som den hora du är. Sära på dig så jag kan ta dig.

Tårarnas stilla uppgivna rinnande kunde hon äntligen släppa ut. Nu var han ändå upptagen med sitt en bra stund.

Vinandet i luften kramade hennes händer om soffans nötta tyg. Landade gång på gång mot hennes stjärt och lår. Bältets spänne höll han ännu i handen. Var hon stilla och lydig skulle han inte vända på det.

Något kallt kördes plötsligt in i henne. Kallt och alldeles för stort. Smärtan fick henne att kvida och nästan be honom att sluta. Men den läxan hade hon lärt sig. Då skulle han bara ta ett större föremål. Blodsmaken i munnen sansade henne en stund.

Hoppas han snart vill komma in i henne. Då blev det en bra kväll.

Hon kände hans hand närma sig brösten.

- Titta vad jag har åt min lilla hora.

Hon ville inte se. Vände hon bort ansiktet skulle han bara tvinga henne att titta. I hans hand låg några metallklämmor.

Nu var han nästan på gränsen till det hon klarade. Inte en sån gång idag igen bad hon i sitt inre. Inte idag igen.

Klämmornas kalla hårda nypor gjorde obeskrivligt ont. Det råa skrattet stegrades ytterligare i takt med hans flåsande.

Tydligen var han rejält upphetsad nu för nu kände hon hans stånd mellan sina ben. Äntligen tänkte hon. Snart är det över.

För denna gång