Där hon stod bredvid fönstret med den djupa fönsternischen såg hon barnen som lekte tafatt i solskenet. Hon böjde sig ut, mot ljuset och hörde inte stegen bakom sig.

-Vänta du bara tills du kommer hem nästa helg. Du kommer aldrig glömma ditt straff så länge du lever, det kan jag lova.
Hon såg honom inte i den mörka korridoren bakom sig, bländat av ljuset, men kände hur hela hon blev tung.
När hon hörde stegen avlägsna sig undrade hon om hon var modig nog att kasta sig ut. Hon såg längtansfullt mot gården, men sen drog hon in huvudet mellan axlarna och gick sin väg.

Hon minns inte så mycket av hemfärden kommande helg, men senare undrade hon vad det var som gjorde att hon ändå åkt. Förmodligen bara detta att hon visste att det inte fanns något sätt att undkomma. Och hon var duktig på att stänga av alla känslor när hon behövde.


- Och mamma och jag, som har berett dig ett hem och fostrat dig kärleksfullt, började han som vanligt, där han satt bakom skrivbordet. Han forsatte med att förklara henne hur hon igen gjort de så besvikna och hur han nu måste straffa henne, för att lära henne och fostra henne till en god människa, hur hennes vilja behövde brytas en gång för alla.


- Och vad har du att säga till ditt försvar, hörde hon, och förstod att straffpredikan närmade sig sitt slut. Hon sade inget, undrade vad han skulle göra.
Han reste sig hastigt bakom skrivbordet och gick emot henne och innan hon hann reagera hade han lyft handen.

Då hon kravlade sig upp kände hon sig lättad trots svedan i kinden. Var det allt?

- Det var inte min första örfil, sade hon lätt och lite trotsig.

Hon såg hur han bleknade.

- Du gav mig ju en i köket då jag slog sönder finkoppen.

Han ser ut som en skalbagge hann hon tänka, innan han med sammanpressade läppar beordrade henne att lämna rummet.

Då hon gått sjönk han ihop på stolen bakom skrivbordet. Men efter en stund rätade han upp sig, drog in andan, fyllde bröstet och ett leende spelade kring mungiporna. Han var nöjd, han hade inte förlorat behärskningen.