Raderar ord som en gång betydde
för mycket.
Tar bort utan att
tänka efter
före,
och behandlar känslor som om
de gick att skriva ner.
Trots att jag har lärt mig
att det bara är tankarna
som fastnar på papper.
Känslorna försvinner inte
om man inte dödar de helt.
Och det vet jag inte ens hur man gör.
Skickar iväg ett desperat sms
någon gång ibland,
bara för att sparka mig själv
i magen.
Och när jag inte får något svar
så kryper ångesten fram
ur knäskålarna
som jag försöker skydda ansiktet med.
Sömnen har blivit min tillflyktsort
och täcket min skyddsmantel.
Men jag vaknar alltid av att
syret försvunnit i takt med
att verklighetens tankar
tagit över
drömmen.
Och innan jag somnar om igen
så räknar jag minuter tills klockan ringer,
bara för att förvissa mig om
att det är fler minuter
än timmar
tills det att dagsljuset slår mig så hårt i ansiktet
att jag ramlar baklänges
in i skuggan.
Gräver mig djupt in
i meningarna
som mina tankar skapat
när känslorna tagit över,
i hopp om att det ska ge mig något.
Men jag vet inte vad.
För så fort jag kommer fram bakom mina knäskålar
eller vaknar med ett ryck ur drömmen
är verkligheten där,
så jävla verklig.