Jag gjorde tanke till handling.
Tog ett beslut jag egentligen inte ville ta.
Men ibland måste man tvinga sig själv att agera.
Bara för att i slutändan må lite bra.

Jag tänkte tillbaka på allt det fina.
Men vägrade se ledsna ögon, som faktiskt var majoritet.
Det är först nu när jag försöker ha dig på avstånd,
som jag ger tårarna lite uppmärksamhet.

Det är svårt att välja ensamhet framför duo.
Svårt att säga nej till det som känns.
Men jag hoppas att det gav mig mer att säga nej,
än att vara kvar i något som bränns.

Men jag tycker ju om när något händer.
När du ler och hjärtat hoppar till.
Problemet är att det leendet inte är riktat mot mig längre.
Hur mycket jag än vill.

Det är så svårt att släppa.
Att våga lämna, gå vidare och bort.
Ibland är jag hellre blöt och kall och skakig,
fast jag vet att jag fryser mindre när det är torrt.

Men jag ska andas mig igenom det här också.
Skriva texter tills jag blir glad igen.
Sätta ord på alla känslor jag känner,
och läsa och le åt dem sen.