Jag vill att hon ska se
det jag ser.
En liten flicka med såriga knän
som faktiskt inte orkar springa mer.

Jag vet inte vart hon är på väg
men hon har blicken fäst på nåt.
Om jag hade sprungit samma vägar
så hade jag kanske förstått.

Jag vill springa före henne
och blockera med en kram nånstans.
Men jag är rädd att hon tar en annan väg
och då har jag inte en chans.

Jag vill stänga in henne
i ett rum fyllt av kärlek.
Så att hon vet att det betyder trygghet och värme.
Inte tomma ord och svek.

Jag vill säga till henne hur fin hon är
och få henne att på riktigt förstå det.
För jag vet att man inte tar in allt,
trots att man blivit duktig på att nicka och le.

Men helst av allt vill jag laga henne.
Limma ihop det trasiga och göra henne hel.
Kanske framför allt få henne att förstå
att ingenting är hennes fel.

Vacker, intelligent och genuin.
Det är exempel på vad hon är.
Caroline.
Jag finns här.