Jag säger att jag inte vill vara ett andrahandsalternativ,
men väntar samtidigt på att bli vald av dig.
Det gör mig arg och besviken.
Jag vill ju inte vara en sådan tjej.

Jag vill stå upp mig för mig själv, för det är ju den jag är.
Ingen får bara komma och gå.
Men helt plötsligt blev du ett undantag,
och det är svårt för mig att förstå.

Det var länge sedan du var bra för mig och mitt liv.
Många dagar sedan du kändes rätt.
Men det spelar tydligen in roll,
för jag vill uppenbarligen ha dig i mitt liv på något sätt.

Jag är inte någon som släpper folk bara sådär.
Jag vill hålla kvar, men ofta håller jag för hårt.
Att hitta balansen mellan att höra av sig
och inte vara för efterhängsen, är svårt.

Jag trodde att allt jag behövde var sekunder som passerade.
Att dagar och veckor måste gå.
Men det verkar som om det behövs mer än tid,
för att sådana som jag ska förstå.