ibland får jag för mig att jag aldrig kommer älska någon
och bli älskad tillbaka.
det känns som den mest omöjliga ekvation.
jag har så mycket att ge
och så mycket att ta.
men jag hittar ingen att dela det med.

personer i min omgivning skrattar vänskapligt
och säger att alla känner likadant.
ingen tror att de ska hitta någon,
men helt plötsligt gör man det ändå.
man ska inte leta,
det bara händer.
och snart är det min tur.

jag har trott lika mycket på det där som alla andra,
men när det har gått ett antal år
och jag är den enda av oss som aldrig haft någon
att hålla i handen och sova i samma säng som,
så blir det ganska svårt att säga att det löser sig
sen.

för jag vet faktiskt inte om det gör det.
jag är bara tjugoett, jag vet.
men en gång var jag bara sexton också,
och bara arton.
jag vill inte stå där en dag och bara vara trettiotvå
och aldrig ha älskat på riktigt.

jag vet hur barnsligt det här låter,
och hur mycket du vill klappa mig på kinden
och säga att du ska visa mig den här texten
när jag står där och ger och tar av kärlek.
absolut, gör gärna det.
visa mig den här texten
och alla andra texter jag har skrivit
om kärlek jag inte får uppleva,
för att just kunna motbevisa mig själv
längre fram.