En grågul man ligger intill sin kvinnas mun.
I verkligheten.
På en teckning.
Hur var det, frågar hon.
Det var som att pressa sig in i ett rum av sömn, svarar han.
Var det verkligen så, frågar hon.
Exakt så var det, svarar han.
Ett rum av sömn?
Ett rum av sömn.
Och när kommer du att märka något, frågar hon.
Sånt kan ingen förutspå, svarar han. Det är så dom säger till mig. Så säger de allihop. Till mig, säger den sjuka mannen.
Till sin kvinna.
Han är gulgrå som en del av symtomfloran.
En grann bukett var morgon ny.