Läkaren hade sagt sitt. Inget fett, inget socker, inga kaloririka tunga rätter mer. Hjärtat hade varit nära denna gång. Om han ville leva ett tag till, alltså.

Han visste var de fanns.
Han beordrade tjänarna samla hopa dem. Han såg hur borden dukades, svämmade över. Kökspersonalen hade lagat i flera dagar. Detta gästabud skulle låta sig höra talas om.

Han så de vackla in, utmärglade, stöttade på varandra, ja, några fick bäras.
Såg hur de stannade till förskräckta när de fick syn på all mat och titta mot honom.
Han hade knappt slutat nicka lugnande och inbjudande när han såg de störta sig över maten. Flera satte sig inte ens ner. De grabbade tag i fläsklåren med händerna, satte tänderna i steken, rev sönder bröd och stoppade det i munnen i hopknölade bitar. Vinet skvalpade längs munnen, det hördes tuggande, smaskande, sörplande, avbruten av vällustigt stön.

Såsmåningom blev rörelserna långsammare och han såg hur en efter den andre sjönk ner på stolen eller rent av på golvet och höll sig om magen. Ögon förvreds, såg ut att tränga ut ur sina hålor, några spydde upp halvtuggna matrester. Det hördes allt högra stönande, till slut skrik.

- De dör, viskade en av tjänarna bestört i hans öra.

- Ta hand om dem, sade han, med en lätt vinkning på handen och gick belåtet iväg.