Ja, alltså, han var ju i alla fall kung. Tillhörde honom kanske inte allt så långt ögat nådde. Hade han kanske inte rätt att ta sig hustru efter behag, fastän han redan hade hundra. Vem kunde sätta gränser för honom?
Hon var ju så vacker, så betagande, vem kunde motstå henne, där hon badade på taket till sitt hus. Och han behövde ju inte heller.
Fast, det var klart ett litet missöde, det var det, det där med barnet. Och maken som var så förbaskat plikttrogen, så han inte kunde tänka sig att mitt under tjänstgöring frångå den, inte ens för sin vackra hustrus skull. Men som tur var var ju inte kriget slut än och det var bara se till att han hamnade längst fram. Han fick skylla sig själv att det gick som det gjorde.

Men vad gjorde Natan då här och såg så förebrående ut? Såg ut som han ville förmana honom. Honom, kungen, Guds utvalde och älskade.

Då berättade Nathan en historia för honom, den om bonden med de hundra fåren och han som hade bara ett. Och ändå tog bonden med de hundra hans enda och slaktade när besöket kom.

Då förstod han. Och han kastade sig raklång på golvet inför sin Gud och ångrade sig i stoft och aska.