Dina ögon silar tankar slarvigt
och jag har redan sett dig fast jag kan låtsas vara en av fienden
räddar dig då du ser bort.

Sedan så tröttskap och vackra angivelser med hot om att vakna en morgondag i misär, men så långt från oss var den verkliga faran aldrig förr.

Till synes skenbart släpper jag alltså taget om din handled och viskar efter dig i saklig tystnad medan jag hämtar den rökiga andan och kröks till ett frågetecken.

Du?

Ja. Handlöst håller jag hjärtat i famnen och frågar
Varför kan vi inte vallfärda vartän vinden vänder vägen under våra fötter?
För fastän jag fastnat här förut så förstår du väl att jag tänker ge tills väggarna av den här världen vacklar och faller offer för våra vanskapta fantasier

vanligtvis förekommandes vanföreställningar i vackert vemod

och OSS. framför allt oss.