jag kände mig trygg där

jag hade en älskling där

jag gjorde smoothie och scones

kollade på dota streams

spelade ns2

jag hade rutiner där. jag hade familj, meningskänsla

det fanns mycket problem också, men det var mitt hem då.

det var där mina rötter växte ned i marken och sög upp näring

det var dit jag kom för att vila upp mig

där fanns min säng.

mitt bord.

min kopp.

min soffa.

min fru.

det var inte bättre än livet är nu.

det var sämre.

det var mer smärtsamt

mer dysfunktionellt

svårare

sorgligare

mer krävande

mindre stimulerande

det var ett fängelse

det var ett hårt liv också

jag kände mig stressad

visste inte alltid var jag skulle ta vägen

tidigare hade jag panikångest där

jag slog mitt huvud mot kaklet i det badrummet tills jag fick bulor

jag rev mina armar till dess de blev blodiga

samtidigt som jag duschade med iskallt vatten med kläderna på

jag skrek i panik

våldsamma, långa, långsamma skrik av förtvivlan

jag såg hur allt föll isär

jag såg hur du stod med kökskniven mot halsen och tom blick i den hallen

jag minns hur du alltid svimmade med en duns mot det golvet

hur du låste in dig i badrummet med rakbladen

det var en värld där jag i bästa fall kunde vara den enda stabila punkten

men emellanåt var det du som tog hand om mig också

som klappade på mig och kramade mig och fick mig att känna mig okej

jag saknar det

det finns så mycket jag inte saknar också

så mycket som känns fritt och fantastiskt nu i jämförelse

så mycket som blev enklare, tryggare, bättre och starkare när jag gick därifrån

det är så skönt att inte bli hånad

att inte bli beskylld för allt som är fel i ditt liv

trots att jag alltid var den som kämpade hårdast för dig

jag hoppas inte att du någonsin ska kunna förstå hur det var för mig

det är inte vad jag behöver

jag behöver slippa dig

din sjukdom

dina krav

en del av mig kommer alltid tycka att det där var mitt riktiga hem

att det är mitt egentliga liv

och det är okej

men jag kommer aldrig gå tillbaks

det kommer aldrig igen att bli

mitt hem