Du har ett Mona-Lisa leende,
men jag känner inte dig
eller ditt mysterium.
Bara dina kyssar,
som smakade lika sött,
som honung smakar.
Din värme och närhet,
som gjorde att jag mindes,
hur det en gång kändes att vara omtyckt.
Du gjorde så att natthimlen fylldes med guld,
när du talade till mig.
Kan du inte värma min säng i natt,
en sista gång? Snälla!
Du vet att jag behöver närhet -
lika desperat som du.

Sömnlösheten och vemodet håller mig vaken
och jag blickar ut genom mitt sovrumsfönster,
samtidigt som ensamheten fyller mig,
jag upptäcker att en ful fet måne
har hängt sig i trädet.
Jag känner mig själv likadan...

Det här är verkligen den dummaste
dikt jag någonsin gjort,
men det är sent och jag vill säga något till dig
fort.

Förlåt för glorifieringen,
men du fick mig att le...