Ibland önskar jag att jag vore lite äldre, lite snyggare, lite smalare, lite smartare,
lite bättre än vad jag är nu så du skulle kunna tycka om mig. Men samtidigt, vem vill ha ett substitut för kärleken man aldrig fick? Är en tom själ bättre än ett tomt liv? Är det värt ett känslolöst liv för att stilla längtan man bär i sitt bröst eller stilla hungern i sin höft? För tänker man efter så kan man inte tycka om någon bara för att - detsamma om att någon inte kan tycka om dig bara för att du vill...

Men ibland önskar man att det vore så...

Speciellt med tanke på allt djävla tjat om alla hjärtans dag,
den dagen är tillängnad mina äckligt lyckliga vänner och deras flickvänner.
Alla lever i tjugo-fyra-timma-sju-dagar-i-veckan förhållanden.
Hur roligt kan det bli till slut?

Jag är bara nöjd om jag hade någon som fanns där ibland för mig.

Fan vad jag behöver närhet - lika desperat som du.
Om du ändå brydde dig så mycket att du kunde hälsa
eller höra av dig.

För nu kommer ännu en sömnlös natt utan värme...